Uppspänd mellan inget och inget som en fjäder. Min hjärna har fått upp en hastighet men vet inte vad den jagar. Den gör absurda djupa virvlar och glömmer att den aldrig vetat varför. Det känns i tinningarna. Ett överskott av rörelse. Nu plötsligt, med dessa nytrimmade muskler och med denna onödigt höga fart, kräver tanken något stort att jaga. Den vill ha ett bastant stycke att tugga i. Men det finns inget stort att ta tag i, och det lilla är för smått: en skymf mot en organism som blivit stark nog att ta livet av en mammut. 

Så. Just calm the fuck down.