Om jag har dränerats på energi hakar jag mig fast, likt ett skrämt djur, vid minsta lilla gadd som sticker - och kommer snart fram till att gadden skickats till mig av vänner som ljugit och lurar mig och sitter och skrattar åt min blåögdhet i smyg. Det är min största skräck och den blir sann. Den totala dystopin blir sann, och jag undrar om det är det goda eller det onda som spelar i mig, med mig, när det här händer. Det goda för.... De nedbrytande rörelserna skulle kunna genomskåda verkligheten, om det var den de ville rå på.  Befrielse: fuck you villfarelserns bojor! Det är som om jag vore testad och nästan besegrad av Anklagaren ute i öknen. Smärtsamt, men nära något verkligt. Eller? Till sist finns det ingenting kvar, och jag vet inte om det finns någon slags sanning i den där tomheten. Är det den som är frihet? Vore den frihet om jag hängav mig åt den, fullt ut - om jag verkligen släppte taget?

        En god uppluckrande kritik. Men den frågande rösten är via rädslan groteskt förvriden och blir till sist ändå en egoism: en egoism värre än alla andra. Rösten viskar sönder murarna, utan problem, men bygger upp berg av skräck i dess ställe. Ingen vågar gå ut i ifrågasättandets frihet om det inte ändå finns någonting kvar som kan tas för givet. Det måste finnas en naivitet, en tro som känns som vetskap: annars blir friheten tidernas djupaste fängelsehåla. Och just den här hålan går inte att klättra ur. För den består av ens egna kött och blod och tanke.