Igår skymtade jag något snabbt i förbifarten på Kunskapskanalen. Det handlade om naturen och hur otroligt enkla regler ger upphov till extremt komplicerade mönster eller former: och hur dessa former eller mönster i varje "fall" är lika, men aldrig - aldrig - identiska.

Fullständigt kaos (ja, på något vis, fullständigt kaos, okalkylerbart) trots det strikta grundläggande regelsystemet.

Det är förhållandena. Relationerna mellan det ena och det andra till ett femte och hundrade. Och tiden och timingen, och värmen och kylan och slumpen och tillfälligheterna. Det är rummet och tiden, framför allt, som katastroferar det annars enkla. När samma sak tycks hända två gånger: identiskt - då uppstår obehag, då upplever vi deja vu. Vi vet att det inte är verkligt. Vi vet att något är fel.

Samma medvetande kan bara vara i en tvilling åt gången. De kan inte sammanfalla. De kan inte vara samma fast delade. Vi är delade och vi relaterar till tusentals parametrar och bygger ständigt nya aldrig tidigare skådade mönster. Delad moral, delade värderingar, delad världsbild: men ingenting garanterar ett specifikt utfall.

Så.

- Varför måste allt jämt vara så jävla komplicerat?

Titta på mig med fullständigt förvånad blick och svara:

- För att spelet är sådant.