Igår skymtade jag något snabbt i förbifarten på Kunskapskanalen. Det handlade om naturen och hur otroligt enkla regler ger upphov till extremt komplicerade mönster eller former: och hur dessa former eller mönster i varje "fall" är lika, men aldrig - aldrig - identiska.

Fullständigt kaos (ja, på något vis, fullständigt kaos, okalkylerbart) trots det strikta grundläggande regelsystemet.

Det är förhållandena. Relationerna mellan det ena och det andra till ett femte och hundrade. Och tiden och timingen, och värmen och kylan och slumpen och tillfälligheterna. Det är rummet och tiden, framför allt, som katastroferar det annars enkla. När samma sak tycks hända två gånger: identiskt - då uppstår obehag, då upplever vi deja vu. Vi vet att det inte är verkligt. Vi vet att något är fel.

Samma medvetande kan bara vara i en tvilling åt gången. De kan inte sammanfalla. De kan inte vara samma fast delade. Vi är delade och vi relaterar till tusentals parametrar och bygger ständigt nya aldrig tidigare skådade mönster. Delad moral, delade värderingar, delad världsbild: men ingenting garanterar ett specifikt utfall.

Så.

- Varför måste allt jämt vara så jävla komplicerat?

Titta på mig med fullständigt förvånad blick och svara:

- För att spelet är sådant.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...