Om jag har dränerats på energi hakar jag mig fast, likt ett skrämt djur, vid minsta lilla gadd som sticker - och kommer snart fram till att gadden skickats till mig av vänner som ljugit och lurar mig och sitter och skrattar åt min blåögdhet i smyg. Det är min största skräck och den blir sann. Den totala dystopin blir sann, och jag undrar om det är det goda eller det onda som spelar i mig, med mig, när det här händer. Det goda för.... De nedbrytande rörelserna skulle kunna genomskåda verkligheten, om det var den de ville rå på.  Befrielse: fuck you villfarelserns bojor! Det är som om jag vore testad och nästan besegrad av Anklagaren ute i öknen. Smärtsamt, men nära något verkligt. Eller? Till sist finns det ingenting kvar, och jag vet inte om det finns någon slags sanning i den där tomheten. Är det den som är frihet? Vore den frihet om jag hängav mig åt den, fullt ut - om jag verkligen släppte taget?

        En god uppluckrande kritik. Men den frågande rösten är via rädslan groteskt förvriden och blir till sist ändå en egoism: en egoism värre än alla andra. Rösten viskar sönder murarna, utan problem, men bygger upp berg av skräck i dess ställe. Ingen vågar gå ut i ifrågasättandets frihet om det inte ändå finns någonting kvar som kan tas för givet. Det måste finnas en naivitet, en tro som känns som vetskap: annars blir friheten tidernas djupaste fängelsehåla. Och just den här hålan går inte att klättra ur. För den består av ens egna kött och blod och tanke.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...