Det är konstigt det här med ärrvävnad. Människan hoppas och önskar och tror (in i det sista) att ett förlåt eller en förklaring eller en ren viljekraft kan reducera bort lämningarna från en olycka. Kan vi inte bara sopa över det, bygga nytt eller hoppa tillbaks till ett äldre lager där olyckan aldrig skett? Det vore fint. Det vore en dröm. Drömmar kan vara väldigt verkliga. Gör det till en verklig dröm. Gör marken len igen. Fast det är med detta som i den där grekiska berättelsen om  sköldpaddan och haren som springer ikapp. Jag minns inte mycket mer än det: och att poängen är att det aldrig blir jämt. Marken är kuperade för alltid nu.

Det blir inte lent och rent om man inte jämnar allt.  Finfördela dig själv och allt som finns och börja om. Men vem skall börja om? Det finns ingen kvar. Det finns inga minnen av olyckor, men det finns heller inget annat. Lever du så lever olyckorna. De är det enda som alltid kommer leva med dig.