Känslor är oförklarligt fysiska. Ångesten färdas i vågor, nästan som en värk. Den pulserar illvilligt. Och den vet att den skall hålla till i området kring hjärtat. Är det historien som lärt den det? Är det historien om hjärtat som känslornas hamn som lärt den det? Skulle man kunna lära den att lägga till i foten istället? Skulle den likväl kunna smärta i hårbottnen?

Hjärnan är känslornas egentliga hamn, antar jag. Men man känner aldrig att de rör sig där. De verkar istället, helt märkligt, ty sig till ett symboliskt språk där kroppens olika delar representerar olika tillstånd. De måste ha platser, ställen, tillhåll, scener för uppträdande. Hjärtat är den största och mest prestigefulla scenen. Där sitter bottnen och därifrån utgår livet, pulsen. Alla känslor drömmer om att härska där.