Vaknar av en ihärdigt irriterande drömfågels pipande, och inser strax efter uppvaknandet att pipandet egentligen var hundens blygsamma gnällande. Dagen höll sig fin och vårig, fuktig med jordiga dofter i isens spår, lugn och stadig, ja, den höll sig vacker fram till att jag kom mig för att bläddra några sidor framåt i "Melankoliska Rum" och såg den skräckinjagande kapiteltiteln Insomnia. Blotta ordet insomia gjorde mig yr, beredd att fly, skenande hjärta. Har man varit där, eller älskar någon som varit där, djupt inne i de mörkt sömnlösa skogarna, ja, då vet man att det är något att frukta. Att frukta sömnlöshetens möjliga ankomst och via just denna fruktan uppfylla  profetian,  en otäck logik. Ja, det räckte alltså att jag läste det där ordet,  och fruktan kom. Varför? För att jag, tyvärr, av erfarenhet vet att det alltid kan hända, att sömnen inte kan tvingas fram, att den omedelbart ryggar undan om man oroar sig för att den skall rygga undan. Satan, det obehaget.

Nästan lika yrselframkallande var kapitlet om skrivkramp, om genier och framgångssagor som blivit så vackert utsirade att de till sist faller till botten, på grund av denna skräck för fallet, på grund av denna gryende insikt om att fallet alltid är möjligt, potentiellt stundande. På grund av detta och mycket mer, givetvis - men det är rädslan och paranoian som färdas med insikten att ett fall kan komma, att skrivkrampen kan komma, att kreativiteten kan utebli, det är allt detta som skrämmer mig mest. Denna eviga oro inför insikten att det möjliga, det i nuet görbara, kan bli omöjligt, ogörbart, denna eviga oro inför insikten att förmågorna på något vis inte beror på mig, på oss, utan att de kan släppa, att de kan försvinna, att de kan blockeras. Denna otäcka insikt att det är just denna insikt, denna oro och rädsla, som är nyckeln till dessa möjligheter, dessa möjliga katastrofer. Denna otäcka insikt att jag besitter denna oro, denna rädsla. Och som alltid i vårt cyniskt absurda universom är det ju som så att det tragiskas inträffande är mer sannolikt och säkert än det behagligas inträffande - kreativiteten kan  försvinna, men oron; den är svår att bli av med, den är klibbigt fastklängande. En säker punkt av osäkerhet. Tack för det Gud.

Min favoritkonstnär Kalmakoff får illustrera detta med ett idylliskt självporträtt. Fler tavlor och biografi hittar ni här.

Det finns för många fantastiska människor. Man vill helst egentligen spara dem i små burkar, så att man kan ta fram och titta på dem och överväldigas - men bara ibland, bara när man orkar det, när man orkar bli bergtagen.

Vi, jag och hund, mötte nyss en vacker mörkögonbrynad pappa med ett litet flickebarn. Hon var klädd i rosa overall och var liten, en liten människa. För henne var hunden jättestor, ett gigantiskt Djur. En pälsig, svart fyrfotad varelse med viftande svans och spetsig nos.  En jättestor varelse av en helt annan art, främmande men med snälla ögon. Vad fantastiskt det måste vara för de små människorna med de få erfarenheterna, att möta dessa stora pälsiga främlingar.

         Jag försökte få henne att våga hälsa på djuret. Osäkert och sakta och smått gick hon fram men kom inte närmre än en halvmeter. Sen stod de där, den lilla människan och det stora djuret, och tittade på varandra. Djuret var nog den första att känna av den pinsamma tystnaden, för han hittade snart en pinne som han tog i mun och slängde framför den lilla människans fötter, två gånger. Den lilla människan skrattade tyst över detta fantastiska - ett stort svart djur kommunicerade med henne! Men hon förstod inte hur man skulle svara, att pinnen måste kastas tillbaks, att man måste besvara den andres förslag. Samtidigt  undrar jag; är det  verkligen endast då, med svar på förslag, som dialog kan uppstå? Jag tror att de förde dialog ändå, fast på ett eget, osynligt eller hemligt språk.

Soundtrack: Carl Johan Vallgrens Vad skall du med kärlek, när du kan skaffa hund?

För en tid sedan förökade sig idéerna likt loppor i mitt huvud. Jag hade svårt att hinna med, orka med allt vad de krävde av mig. Då jag  vid dagens slut äntligen förmådde lägga mig i soffan för att vila så tvingades jag strax upp igen, för att anteckna något, för att tjäna en eller annan idés krav på förevigande och näring. 

         I de där epokerna finns det ingen trötthet som är stor nog att lyckas komma mellan mig och mina föreviganden av idén - ty där finns också en outgrundligt stark ansvarskänsla inför de där tankarna som kommer.  Någonstans vet jag ju att de inte riktigt tillhör mig. Jag har dem, de lägger an vid min hamn, men de är inte mina - de är inte jag. Snarare får jag en känsla av att de har valt mig, att de har kommit till mig för att söka skydd från döden, och att jag måste ta hand om dem, ta hand om dem innan de försvinner bort. Det känns alltid lite som att jag måste försöka föra en annans talan - det minsta jag kan göra är att försöka återge så korrekt och noggrant som möjligt.

Det finns ingen annan utväg än att bli frenetisk. Härligt frenetisk.

Men den där perioden är sorgligt långt borta nu.  Och jag undrar, vad är det som styr? Vad eller vem är det som bestämmer periodernas följd på varandra? Vad är det som bestämmer att jag inte får eller kan vara inspirerad nu, nu när jag verkligen vill det? Varför vill idéerna inte lägga till i min hamn? Har jag låst porten av misstag? Varför gjorde jag det?

         Det är nästan så att man börjar undra om det inte är stjärnorna som styr alltsammans. Det vore ju fint.

Det är lätt att förstå varför man inte minns vissa saker, varför vissa saker göms undan, varför vissa händelser eller epoker tystas eller kodifieras, görs märkliga,  görs svåra att snabbt greppa eller minnas i helhet. Det vet och förstår man om eller när man helt oförberett minns saker som tycks ha varit förträngda, om eller när dolda men levande minnen kommer tillbaka i hastigt stark attack. (Det hände mig en gång nyligen: jag kom ihåg och i kontakt med ett annat jag, absolut främmande, som verkar veta något som jag inte vet, något som jag ännu inte har tillgång till...)

Att inte minnas, det är enkelt, det är logiskt. Det är att överleva, att försöka göra rent hus. Att gömma och glömma som vit lögn, vit hemlighet. En till synes nödvändig hermeticism.

Varför vi minns vissa till synes obetydliga saker däremot, det är underligt, det är ett sant mysterium, en gåta.

Vaknar av doften av nybyggt kaffe trots att här inte finns något nybryggt kaffe i rummet. Halvsömnhallucination, förmodligen.

Ägnar sedan morgonen åt slösurfande på nyckelorden "Charlie Sheen" och undrar hur och när och varför det blev okej att driva med instabila människor så länge de är kända? Inte bara okej: utan näst intill påtvingat, som om man inget annat kan göra, som om det inte finns en enda kvadratmeter över till allvar eller empati. Varför känns det som ett skämt att skriva om Sheen som om han faktiskt vore en människa, skriva om honom utan att skämta?

        För alla oss lågmälda vanliga människor blir människan något annat än människa när han eller hon blivit känd, verkar det som. En sak eller ett djur eller en halvgud. Ett abstrakt något, en symbol. Inte undra på att Sheen talar om sitt blod som tigerblod. Men jag vill inte, jag vill faktiskt inte, vältra mig självgott välmående (#winning) i åsynen av hur den framgångrike visar sig falla, visar att jag inte fallit, visar att jag är lite bättre, trots allt. Är det vad alla andra gör? Är det därför det känns som ett skämt att inte skämta om Sheen just nu? 

Jag fascineras över detta hur TVkanalerna överöses av  matlagnings- och inredningsprogram i alla tänkbara former. Varför? Maten, ja kanske är den ämnad att fylla något stort tomrum som karriär och (post)modernitet och annat inte rår på,  kanske är det så. Kanske är vårt djupdykande i grytor och kakor och sallader symptom på en stor saknad av något slag. Men det är inredningsprogrammen som fascinerar allra mest.

         Särskilt det senaste påfundet, där Soffi Propp (som hon alltid kommer att heta för mig...) åker runt till familjer i mental nöd för att hjälpa dem - hjälpa dem med huset! Det handlar om allt från rullstolsbundna fäder till änkor och fysiskt sjuka barn. Sofias Änglar heter programmet visst, minns jag nu. Dessvärre är programmet så pass monotont att jag ännu inte orkat stirra mig igenom ett avsnitt i sin helhet - men, jag har ändå fastnat för denna bakomliggande idé att om hemmet/huset bara görs fint och rent och helt så kommer det mesta att ordna sig. De lagar dragiga vindar, installerar rullstolshissar, bygger nya lekstugor. En slags symbolisk rening av  hemmet. En fysisk exorcism. Ja, egentligen är det kanske tal om en oerhört omfattande reningsritual i materialismens namn.

Jag kommer osökt att tänka på Anna O. - en av Freuds  (och Josef Breuers) patienter. De episoder då Anna kunde ge uttryck för sina fantasier, lätta på trycket, talade hon nämligen om som att "rensa skorsstenen". Hon mådde alltid mycket bättre efteråt. Kanske mår även Soffi Propps patienter bättre efter att ha fått brädorna på verandan bytta? Förmodligen blir de faktiskt mindre sorgsna och besvärade, för en stund. En stund som varar fram till dess att de upptäcker något annat, något nytt husbesvär, något nytt hussymptom - att färgen flagnar, att några kakelplattor i badrummet börjar lossna, att en kökslucka inte går att stänga ordentligt...

Ytbehandling fungerar aldrig i längden. Det är åtminstone vad jag alltid fått höra.

Jag drömde att djuren sprang ifrån mig i natt. Ett utav dem ville stanna hos mig, men kunde inte stå emot den andres vilja att fly undan. Mina djur, mina älskade djur. Jag hoppas att de kommer tillbaks till mig i natt.

Jag försöker knäcka koden, om det finns en kod, och läser därför om något som kallas transgenerational haunting... en tyst, hemlig och omedveten överföring av ett obearbetat, förtryckt trauma från föräldrar eller far-/morföräldrar till barn och barnbarn och deras barns barn. Från generation till generation vandrar traumat vidare, och blir tystare och tystare, hemligare och hemligare, allt svårare att uttrycka, allt mer stumt, substansberövat. Slutligen ligger det där, i barnet, som en tomhet, som ett hål eller ett vakuum från något som drabbat föräldrarna eller föräldarnas föräldrar eller deras föräldrar. Det som någon någon gång förlorat och inte förmått sörja för lever vidare, försöker bli (ombe)sörjt av nästa generation eller generationen efter denna - men dessa generationer vet inte vad det är som gnager, eller ens att det är något som gnager. De handlar och känner på vissa sätt, utifrån den hemlighet de råkat ärva: och vet knappt ens att det finns ett något att komma över, att det finns ett något som vill bli bearbetat. Att bearbeta en hemlighet, ett tyst arv av trauma - hur gör man det? Att bearbeta ett spår av ett spår av ett trauma - hur gör man det? Det kan man nog inte, inte utan tidigare generationers hjälp, inte utan deras (eventuella) vetskap om vad traumat egentligen är, eller var, eller förblivit i tysthet, i hemlighet.

        Förintelsedrabbade, afroamerikaner, de koloniserade - dessa är klassiska exempel på grupper där detta kan antas ske, där tyst nedärvda trauman spökar, där inre tomheter fortsätter att störa, generation efter generation. Men det krävs inga oerhörda katastrofer: det lilla som görs hemligt och blir tyst är lika förlamande som det stora som görs hemligt och blir tyst, ärvt i tysthet. Ingen är helt befriad från spöken, från hemsökelse. Det är jag ganska säker på. De må vara genomskinliga och tunna, spökena, men de är starka, inflytelserika, envisa. De är helt enkelt bra på vad de gör, eftersom de är vad de gör - spök[ae].