I brist på annat att berätta tänkte jag återge en lite småkomisk incident som ägde rum förra vintern.

Jag hade varit ute och promenerat i några skogar.

Och lyckades, förmodligen med Guds hjälp, att hitta inte mindre än två  skallar från döda djur:

en älg och ett rådjur.

Givetvis kunde jag inte låta bli att bära med mina döda saker hem.

Men...

Vägen hem innefattar dessvärre en grusväg där det faktiskt kan komma människor gåendes. Helt öde är det inte ens i Kareby.

Så, när jag går där med mina skallar får jag syn på två personer längre fram.

Av någon märklig anledning hade jag fått för mig att folk skulle finna en människa bärandes på likdelar i aftonljuset aningen suspekt.

Jag vet, det är lite paranoidt - men så tänkte jag i alla fall.

De två personerna kommer närmre...

Jag förbereder mig mentalt.

"Försök se oskyldig ut, försök se oskyldig ut...."

Och så precis när de är framför mig, så får jag ett infall:

- "Jag MÅSTE flytta över de döda till min vänstra sida.

Då är risken mindre att de ser vad jag faktiskt bär på."

Problemet var, att när jag skulle flytta De Döda...

så råkade jag fumla lite, med resultatet:

- JAG TAPPAR BÅDA SKALLARNA FRAMFÖR FÖTTERNA PÅ FOLKET.

Inte bra.

Halvt desperat, och störd av misstänksamma blickar, plockar jag snabbt upp de döda, säger "hej..." och fortsätter min vandring.

Summa summarum:

Skall ni tvunget bära hem döda ting:

SE DÅ TILL ATT HA BÄRKASSAR MED ER.

 

Hannah

8 september 2010 23:26

hahahahaha!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...