Jag saknar kontakt. Den där berömda slöjan (den är som en skyddsmur) har ockuperat platsen, där en relation till det-jag-du kunde ha upprättats. Att ofrivilligt skydda och skyla sig själv är, framför allt, tråkigt. Tick tack tick tack. Tålamodet sliter ut sina muskler. Anropa och vänta från stämbandens rot. Öknen blir till sist så torr och het att den i brist på ved föder en eld, som äter sten. Slöjan faller då, också. Vänta på den.Vänta på rätt eld.

Och nu.

In i den väsande tystnaden en stund.

Innan vin hos en kvinna med mycket tyg.