Ute i natten ser nästan allting ut som björnar, tycker instinktsjaget. Under en timmes promenad hinner jag utbrista "Åh! En björn", bli kortvarigt skrämd och skratta lättat minst fyra gånger. 

      Björnrädslan. Det är en annan rädsla, en sällsynt rädsla. En rädsla som verkar komma från äldre känslolager, från en lågt belägen platå som genom åren täckts över nästan helt, av damm och olika grå sediment. Det är en rädsla som kanske inte är ursprunglig, men likväl gammal; omodern i det att den inte kretsar kring urbant vaga faror - framtid, framgång, ensamhet - utan istället kring ett omedelbart och absolut hot, mot kroppen, mot livet, mot existensen.

(Fast jag får erkänna att rädslan för nattbjörnar i mycket påminner om min rädsla för biljettkontrollanter, hur moderna de senare än må vara).

Vill ni åt denna sällsynta rädsla skall ni gå ut bland träden på natten. För ute i natten finns det många björnar. Även om de inte finns. De är barn av mörkrets barn - att inte veta - och av Människan - hennes fantasi, vilja till liv, och känslighet inför stämningar.

      Att inte veta och Människans dofter blandas i natten och det luktar, för björnen, härligt lockande honungssött. Och jag tycker att nattbjörnen luktar lika lockande gott. Den har en exotisk doft, en spännande doft som tillfälligt bryter igenom avgaser och överröstar den täta dimman av vag oro.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...