Jag för fantasikonversationer med djur och liksom häver ur mig nyckelmeningar högt för mig själv; helt oväntat kommer min egna röst och framför (något som jag tydligen visste eller hade bestämt). Ta livet av och begrav är stroferna, men med mer barskt valda ord. Men de odöda lämnar aldrig, vet ni. Rena huset med hur mycket utdrivande rökelse och besvärjelse ni vill, utför tidernas spexigaste exorcism - det finns ändå likt förbannat nåt litet odött äckligt knytt kvar när röken skingras. Vattnet vi dricker gnistrar rent och strilar ner från höga berg men det har tamejfan har silats genom lik.

Det händer att jag blir förföljd av andra men oftast är det jag själv som stalkar, och jävlar vad duktig jag är. Jag tassar kring mina ben, spinner förbannat irriterande och blir inte borta i mer än tio minuter när jag sparkar till mig. Det finns för många i mig. Min bror sa nyligen att om man hade tittat in i min hjärna så hade man bara sett en massa djur. Det var ju ett absurt skämt egentligen, men det är faktiskt sant. Där finns hästar och hundar och vargar, råttor kaniner lodjur varulvar katter. För några veckor sedan mötte jag ett drömt falskdjur. Det var en häst som var som en "falsk kantarell" - identisk en riktig häst till utseendet, men ack så bedräglig. Tydligen var det släkt med fåglarna och omtalat i myterna sedan urminnes. Jag föll för dess falska charm men sen plötsligt insåg jag att det här var ingen bär-mig-på-din-trygga-rygg-häst: det var något urtida ondskefullt. En gång väckes jag av en stor vit gräshoppsmänniska som var sådär väldigt jag-är-vaken-och-i-min-kropp-som-vill-sova-fysisk. Vem fan var han då? Alla de där djuren är jag och de andra i mig. De snälla och de vidriga, de som försöker döda mig och de jag råkar döda av misstag. Det är nästan så att jag önskar mig mer ensamhet. Ropar man i den enda gudens kyrka är det samma röst och samma meddelande som kommer tillbaks. Ropar man i mig är det helt andra röster som svarar, på djurs och på människors språk, allt i ett, och snart hör man mest ett tråkigt brus.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...