Efter varje uppdrag granskning, eller valfri annan granskning där myndighetspersoner ställs mot väggen, kan man inte annat än undra: lider myndighetsmänniskor av någon slags medfödd genetisk defekt som gör dem oförmögna att "uttala sig om enskilda fall"? Även så när det gäller utfrågning om förhållanden i fall där pensionärer våldtar varandra på ålderdomshem - men utan att förgriparen förflyttas så mycket som en meter längre bort från offret.

"Jag kan inte uttala mig om enskilda fall."

"Nej, men, en annan fråga då - är du mänsklig?".

Fast pensionärerna, de nästan förruttnade och nästan döda, är såklart ett särskilt fall, samhällets lösa tand eller blindtarm.

       Jag minns dagen då man som liten plötsligt - som i ett halelulja - såg likheterna mellan barn och gamlingar: ömtåliga, lite barnsligt pliktförbiseende, oförmögna att ta hand om sig själva, närhetssökande, på väg in i eller nyss departerade ifrån Det Stora Okända i innan eller efter livet, försörjda av andra, och klängiga, på sina barn eller på sina föräldrar.

       Något ligger det i det där, det är nog lite så vi känner, innerst inne - innerst inne känner vi att barn och gamlingar är lika, och inte riktigt som vi andra.  Således synes vi - samhället - också behandla barn och gamlingar på liknande sätt: de ges inte full rätt, för de är inte samhället, de är inte som vi andra, de är inte som vi som är samhället - de är inte vuxna, de är någon annanstans, i en märklig mellanposition.

        Framför allt så bidrar de inte, och där äger de också, med avseende på rättigheter och bemötande från samhällets sida, likheter med flyktigar, kriminella, narkomaner, uteliggare. Ute på gatan kan det våldtas lika fritt och obehindrat som inne på ålderdomshemmen. Man måste ge för att få ta, för att få hjälp. Man måste bygga samhället, dra sitt strå till stacken, för att kunna förvänta sig att få något tillbaks. Att våra gamla människor i de allra flesta fall gjort så, bidragit, byggt, i hela sina liv fram till ålderdomen - det räcker inte långt. För de är fortfarande inte riktigt med, de är i samhället men ändå utanför: likt uteliggarna och barnen och narkomanerna.Så vi stänger ute dem eller stänger in dem, på gatan eller på hem, eller så låter vi dem vara inne hos oss, i våra hem, men endast om de passivt lovar att de en gång kommer att lämna oss, lämna beroendet; för att istället bli vuxna.

Innan du är i vuxenheten, och är i den på rätt sätt, är du ingen samhälls-medborgare, du är ett bihang eller ett undantag, en lös tand, en blindtarm. Barnen skall bli vuxna men är det inte än. Gamlingarna har varit men är inte längre vuxna. De kriminella och knarkande och hemlösa har misslyckats att bli vuxna.

Vad skall man säga? Väx upp för fan!

Nu kommer äntligen det ni alla längtat efter - en bild på det berömda Djuret. Hoppas att hans riktiga matte inte blir arg för att jag exponerar honom såhär på internet. Man vet ju aldrig var bilderna man lägger upp hamnar i slutändan...

Så har åter den mystiska och dystra prestationsångesten kommit till mitt hus.  Nog för att man i en ideal värld, eller åtminstone i en ideal gästvänlighet, borde välkomna och lyssna till alla våras objudna gäster - men här går ändå en gräns: hade jag vetat att det var den där känslan som stod utanför dörren så hade jag aldrig öppnat. Jag hade istället plockat fram hänglåsen.

Och det är ju så det är. Gästerna behöver inte vara snälla. De kan vara snälla. Men de kan även vara ohyggliga eller mordiska eller kriminella. De kan stjäla våra hem eller göra våld på dem. Så det måste finnas ett sållande, ett utestängande av vissa, av de som kan misstänkas och de som känns hotfulla, och ett välkomnande av andra, av de rena, lena lammen.

Fast vad kan ett lamm göra, för mig? Det kan inte skada mig, åtminstone - men i det att inte skadas och att inte hotas, ja, där ligger väl den största faran, den värsta fällan. Och den här gästen: prestationsångestgästen, hen är farlig just därför, just eftersom hen får mig att endast vilja släppa in lamm, att direkt rygga undan från alla hinder och huggtänder. Prestationsångesten är en objuden gäst som ställer sig bredbent i dörren och stänger ute alla andra gäster, vare sig de är produktiva eller destruktiva. Hen är den förste och den siste gästen, den konservativt destruktiva gästen. Hen är den mest våldsamma av alla gäster. Hen är ogästvänlighetens gäst.

Så skall man någon gång vara ogästvänlig, så är det mot ogästvänlighetens gäst. Men nu är det för sent. Hen har redan kommit in.

Varje människa är knappast en ö. Men varje människa skulle nog gärna ha velat vara en  ö. Palmerna på de andra öarna ser alltid så mycket friskare ut.

Jag skall passa Djuret hela dagen. Vi skall sitta i gräset. Han skall rulla sig och nysa och fnysa. Jag skall försöka läsa men misslyckas.

Apropå att misslyckas tvingades jag igår, i reklampauserna, titta på Melodifestivalen. Jag är fortfarande övertygad om att det måste ha varit något fel på ljudet  - människor kan inte sjunga så dåligt, det är inte fysiskt möjligt. Till råga på allt är Tyskland värdland. Det är i detta som det största misslyckandet ligger - ty, de försökte vara roliga. Tyskar kan inte vara roliga. Ändå menade sig en av programledarna vara "komiker". Det dröjde inte många sekunder innan jag insåg att jag skulle kunna betala stora summor pengar för att få slita strupen av henne. En sådan fruktansvärd människa.

       När hur och varför förlorade egentligen tyskarna sin humor, om de nu någonsin har haft en? Vad gör de istället? Har de en annan metod för att bearbeta äckliga saker, hemska saker, otrevliga saker? Om inte: hur kan de leva? Kanske lever de inte, kanske bara är de, genomlider och väntar på slutet, eller kanske på det riktiga tusenåriga riket?

Jag märker att jag är skakis och kommer snart fram till att det är eftersom jag fyllt på med astmamedicin i mina lungor. Detta eftersom jag nyss, ännu en gång, fick för mig att "this calls for cigarettes!" Det gör det ju aldrig, ingenting "calls for cigarettes", egentligen. I alla fall inte om man begåvats med  inkompetenta lungor. I nazityskland hade de gasats ihjäl för länge sedan.

        Någon slags essä verkar det åtminstone bli. Fast den såg mycket vackrare ut för mitt inre, innan den kom ut - där var den liten och välbildad, men nu ser jag att den snarast är otympligt storvuxen och tunnhårig. Ofödda skimrar de alltid så fint, våra små barn, men likt förbannat föds de ändå sedan med missbildningar och skavanker. För egen del torde en av dessa efter-födseln-skavanker vara den maniskt återkommande övertygelsen att "this calls for cigarettes!"

Dagen börjar med liten rädd talgoxe på utflykt i min lägenhet och märkligt smickrande kvasibegär på SMS. Förmodligen är så dagens höjdpunkter redan nådda. Att vakna upp å det dubbla av udda distraktioner. Jag cyklade genom staden igår natt. Det var romantisk frihet. Nu står åter texten som vill förfinas framför mig och det är fängslande på ett oromantiskt sätt. De lagar spårvagnsspåren utanför och även jag skall försöka återkomma till det inrutade och nödvändigt raka. Men med hjälp av D.R Hookers Forge your own chains kan det nog ändå gå.

- Det är något speciellt med dig...

- Jag har munnen full av is, det kan vara det...

Den repliken slängde jag ur mig i en dröm i natt. Den var rolig där och då. Den är rolig här och nu. En dröm-oneliner, på flera sätt. Tydligen finns det så plats för humor även i drömmandet. Det visste jag inte. I hur många drömmar kan ni minnas att ni skrattat? Och att ni skrattat åt något, inte bara av någon diffus dröm-orsak? Det lär inte röra sig om allt för många gånger, tror jag. Humor borde vara ganska sällsynt i drömmarna. För humor är ju, tänker jag, på många sätt ett bearbetande. Och drömmarna, de är nog redan tillräckligt bearbetande. De kanske rent utav är bearbetning, liksom till väsendet. 

Nu skall jag sluta kretsa kring allt detta sovande, för att istället ta itu med den där vakna världen och allt som måste göras i den.  Men nu vet ni i alla fall vad ni skall svara om någon säger till er att "Det är något speciellt med dig...".

Mina kära grannar, som jag inte känner eller knappt ens hälsat på, men som jag i gengäld har mytologiserat stort, flyttar nu ut. Jag kommer sakna er, hur många ni nu än egentligen är. Ni har varit tysta och snälla och mer eller mindre osynliga. Ibland har jag hört er tassa i trappen, öppna och stänga dörrar, men annars har ni mest glidit förbi likt gastar.

En gång frågade en av er om jag hade fått ett brev som skulle till er. Det hade jag inte. Men det var ett fint ögonblick.

En annan gång hade jag precis flyttat in och skulle äntligen, efter några oroliga första nätter, få sova. Då drog ni igång den enda ordentliga festen ni någonsin haft och jag blev oglad. Så jag ställde mig i fönstret och kastade onda blickar in mot er. Men det enda jag kunde se var er St Bernardshund-tavla och all ilska rann av mig. Det var ett fint ögonblick.

En annan annan gång skulle jag ta ett bad. Så jag gick och ryckte lite lagom våldsamt i min dörr för att försäkra mig om att den var låst. Då såg jag att en utav er stor där utanför, vid eran dörr, och slängde en misstänksam eller förvånad blick mot mitt håll. Det var ett fint ögonblick.  

Jag kommer sakna er. Kära Sankt Bernardsgrannar. Jag kommer saknar er.