Lobotomi, eller dylikt, verkar jag ha utsatts för i natt. Eller kanske finns en mer mundan förklaring till segheten: dålig sömn, men av en fin anled (oj, skräck, de borrar i väggen i lägenheten bredvid, för ett ögonblick trodde jag att ett monster kommit in i mitt hem... morrande, anfall).

Var var jag? Jo, ickesömn av en fin anledning, inte på grund av den där otrevliga upphakningsmekanismen av ifrågasättande, utan på grund av livligt tänkande kring kolonialism, vargen och lammet, mötet, den första tvekan och den första förundran, den första hänförelsen - och sedan ätandet, alla som vill äta och som vill ätas, hur de som till en början inte vill bli slukade sedan ändå vill bli som det fruktade rovdjuret, och sen detta med gästvänligheten: hur man måste ta ställning, någon gång, ganska snabbt, efter det första bergatagande mötet med något radikalt annorlunda. Och så förstås detta kryptiska kidnappande av de andra, efter att ett första möte, ett första mottagande, ersatts med våld - behov av den andre, men att ta den andre med egen kraft, via tvång, eftersom han eller hon inte kan anlända själv, inte efter katastrofen - det misslyckade första mötet eller mottagandet. Sen vill alla äta och bli ätna, inte låta vara. De smittas av Vargsyndromet och Rödluvesyndromet, och det verkar handla om obotliga sjukdomar.

Jag kunde knappt ens somna efter att ha tvingat mig upp för att klottra ner detta, typ (nej, helt) naken på en stol i köket. Så nu är jag seg. Och det är orkan ute. Djuret och jag har rullat oss i gräset och hittat Gamlestadens alkisars tillhåll: en liten stuga utmed vattnet - potentiell lyx, eller lyxig misär kanske.

Vegetarian som man är blir det mycket ärtor och bönor. För det mesta kikärtor, sojabönor och linser. Men, så fick jag nyligen den briljanta idén att prova någon annan slags böna - och tog så på måfå ett paket med okänd böna från bön-hyllan i Halalaffären. Blötlägga och koka, tänkte jag - såsom man gör med alla torkade bönor. Men riktigt så enkelt var det inte.

      Efter att ha blötlagt bönorna över natten började jag koka dem, och tog så efter en stund upp en för att smaka, se om de blivit mjuka. Till min stora förvåning mötte mina smaklökar då en oerhört besk smak. Vad i helvete?  "Dessa kommer jag få koka länge, länge innan de kan ätas", tänkte jag, och bestämde mig för att med en bifogad bönbild fråga facebookvännerna: vad är detta för skitböna, varför smakar den beskt, och varför köpte jag inte vanliga kikärtor istället?

      En av vännerna visste precis vad det var för en böna - lupin-böna, från den gula lupinen Lupinus luteus. Och plötsligt insåg jag också varför de smakade så beskt - för bönorna är tydligen ordentligt giftiga om man inte tillreder dem på precis rätt sätt. Vidgade pupiller, hjärtklappning, slöddrigt tal, yrsel, förvirring, disorientering, darrningar, torr mun, förhöjd blodtryck, ångest.... död. Enligt  Wikipedia, bör man bland annat  låta dem stå under rinnande vatten i en till två veckor, för att då, förhoppningsvis, kunna äta dem utan att förgiftas.

Kort sagt: bönorna ligger nu i soporna. Men även om jag inte är villig att riskera mitt liv för några bönors skull så får jag erkänna att växten i blommande skepnad är ganska vacker.

Äter brunch i Linné med Djurets matte, och undrar varför man inte oftare umgås över åldersgränserna? Det är ju så lätt och så bra och så befriande. Befriande eftersom man slipper sitt ego och sitt egos eviga försök att mäta sig med andra. Befriande eftersom man kan vara sin egna ö bortom hotfullt förstörd miljö: en egen ö i konkurrensfri relation till någon som befinner sig på en annan plats, som är på väg i åt ett annat håll, som redan eller ännu inte varit där man själv är. Befriande eftersom man står inför en ovanligt annorlunda ö, vars palmer inte så mycket som påminner om de som växer hos en själv. En ö vars palmer är  så annorlunda att de inte kan vara bättre eller sämre än de egna. Ett osymmetriskt förhållande där krig inte uppstår, eftersom avståndet är så långt, så långt att det kan göras väldigt kort. 

Hela den här dagen calls for cigarettes. Den känns lite som dagen efter midsommar. Som den efterblivna dagen som mest måste genomlidas. Som en bastarddag, en oäkting som tagit sig igenom spärrarna och blivit till, bortom alla beräkningar. För det finns överallt köld, utmattning, vag ångestfullhet, hunger, sorg av okänt ursprung, blåst, frusna händer, och fuktiga kläder som luktar rök.

Men jag skall passa Djuret, så svart päls kommer trösterligt att värma mig.

Det är otrevligt att man inte tycker att det är så otrevligt att vakna utan att minnas vad man drömt. Var var jag? Kanske i någon av John Mandevilles många världar uti öster, där det finns källor som ger evigt liv, människor med ansikten i magarna, "and many other marvellous things". Mandeville fanns knappt ens själv, han var ett hopkok och en blandning, han var en lögnare som till och med stal sina lögner, han var ingen egen kropp och han reste aldrig dit han påstod att han reste. Ändå reste han, på något vis, och gjorde resandet utan mål till sin filosofi, ickebeslagtagandet till sin största dygd, och förundran till sitt normaltillstånd.

Förundran. Det ligger nästan något otäckt i det där. I inte-riktigt-vetandet. I rädsla blandad med förtjusning, i den absoluta hänryckningen inför det annorlunda, inför det plötsliga, oväntade mötet. Jag har glömt vad han heter, men någon av Freuds medarbetare som försökte reda ut begreppen kring das unheimlich (the uncanny, kusligheten, den vaga skräcken där det skrämmande ligger i monstrets familjaritet) menade att denna kusliga känsla uppstår inför oavgörbarheter: farlig eller ofarlig? bekant eller främmande? verklig eller overklig?  Man kan svara på de där dubbla och svårkategoriserade sakerna på många olika sätt. Mandeville valde att låta det vara som det var,  obestämbart, lockande genom skräck, vackert i fulhet, fult i skönhet. Han fascinerades av det lilla, av relativiteten, av skillnaderna - en medeltida postmodernist, kanske?   

Illustration från någon upplaga av The Travels of Sir John Mandeville (1357)

Descartes sa, tydligen, att det är fint med en lagom dos av förundran, så att man blir hänförd och lite lagom paralyserad, lite lagom bergatagen. Men om förundran svämmar över alla vallar, tar sig in överallt och tar över, och ger absolut förfrysning - då väntar faran, för man vet aldrig om det förunderliga är farligt eller inte.

       Vid européernas anländande till Amerika torde européerna ha lyckats drabbas sådär lagom måttligt av förundran, medan indianerna frös till helt och fullt, inför dessa märkliga skepp som såg ut som flytande städer, inför dessa kritvita varelser som steg i land, inför dessa radikalt annorlunda människor (eller gudavarelser...). De välkomnade och det gick som det gick. Gästvänligheten borde ha sina gränser. Vissa lamm är egentligen vargar. Och vissa vargar är egentligen lamm. (Fast de flesta är givetvis både vargar och lamm). Efter den oväntade sammandrabbningen med förundran måste vi vara snabba med att ta ställning: kommer det nu ett hugg eller en smekning? 

Nä, this calls for cigarettes!

Morgonens insikt: det är inte riktigt lika mysigt att krypa upp i fönstret och röka morgoncigg dagar då det duggregnar. Men nästan. I alla fall om man, tisdagar som denna, får sällskap av Måndagsbarn.

Trötthet som ett töcken över mig. Fast ett töcken som skimrar lite av belåtenhet, emellanåt, om man tittar noga. Jag hittade två pensionärer på en bänk på kyrkogården idag. Med dem diskuterade jag och Djuret var gränsen går för djursjukvård: hundar med hjul istället för bakben? Okej? Inte okej. Men så blir det, i en värld av övermäktigt dåligt samvete över allt vad vi gjort med naturen. Överkompensation for the win! Fast med en twist av motsägelsefullhet då lövbiffar och korv förtärs vid samma matbord som hjulhundarna vilar under.

Innan vi knappt ens hunnit bli Cyborger själva drar vi med människans bästa vän in i den nya ordningen. Jag antar att det är lika fint som det är fult. 

Ibland undrar man om man råkat förutspå saker och ting, på riktigt. Som i fredags. Jag vet inte hur länge jag har läst om gästvänlighet. Om kontrollerad gästvänlighet att kontrastera med en förutsättningslös gästvänlighet. Om detta att det kanske är omöjligt att utöva denna förutsättningslösa gästvänlighet - en gästvänlighet som inte tvingar på gästen några regler eller frågor eller tjänster-och-gentjänster, en gästvänlighet som består endast i att öppna dörren och låta vad eller vem det än är som väntar komma in. Om detta att den förutsättningslösa gästvänligheten bara kan ske ibland, en kort stund, ett ögonblick, som i ett mirakel.

        Och så har jag tänkt på detta med gästvänlighet och sömn - detta att det krävs en gästvänlighet utan frågande och utan kontroll, för att sömnen skall komma, eftersom sömnen är en annan, en främling som vi är beroende av. En främling vars anländande alltid på sätt och vis är ett mirakel. En främling som vi tar emot som i ett mirakel varje natt, till dess att vi inser att det är ett mirakel, varefter vi börjar låsa främlingen eller gästen, med förväntningar och frågor. Då uteblir såväl miraklet som gästen och sömnen.

       Så, i fredags natt kunde jag inte sova. Och jag tänkte på detta med gästvänlighet - detta att endast gästen eller främlingen kan befria herren, befria herren från våldet i herrens egna hem, befria herren från en instängdhet i sig själv, från en unken syrefattig luft. Jag tänker på detta, att endast gästen kan rädda mig, att jag endast kommer kunna somna om jag öppnar dörren, om jag låter mig drabbas.

       I frustration över sömnens uteblivande skickar jag så ett meddelande till en vän, om detta. Och vad händer - han frågar om det är okej att han och Grá, som nyss haft en spelning i Götet, kommer förbi och sover hos mig, nu, klockan fyra på natten. Jag tvekar och försöker vara förnuftig, känner att jag borde låta bli att vara gästvänlig trots att jag nyss tänkt ut detta - att det bara är en gästvänlighet eller en öppenhet som kan rädda mig. Jag tänker att, "nej, jag borde försöka sova i min stackars ensamhet istället...". Men sen kommer de ändå. Och jag blev nog räddad. Jag fick ingen sömn, men på något vis blev jag nog ändå räddad.

Förutsättningslöst gästvänlig var jag väl knappast, men nästan, där fanns i alla fall ett uns eller en gnutta förutsättningslöshet. För iklädd enbart morgonrock, med nedsläckt lägenhet, öppnade jag dörren för en jag kände och fyra jag inte kände - fyra främlingar: och där fanns ingen ekonomi i relationen, inga krav på tjänster och gentjänster, eller betalning och skuld. Jag fick oväntat besök - och ja, morgonen därpå bjöd jag faktiskt på gevalia.

Efter att ha sagt hejdå till gästerna på lördagsförmiddagen begav jag mig, i mycket sömndepraverat tillstånd, till hednisk konferens på Hisingen. Till en början orkade jag inte med mycket mer än att sitta på en sten i gräset tillsammans med två asatroende föräldrar och deras lilla son, som verkade märkligt orädd för denna euforiska och fria men slitna gestalt som var jag.

       Dagen fortlöpte sedan i magins tecken, på många plan. Ordo templis orientis. Aliester Crowley, aka slampan. Wicca. Eucharist. Svenska 1600-1700-talsföreställningar om diverse mytiska väsen: skogsrån, näcken, sjöjungfrur... Men viktigast av allt var återseendet av min bästa vän: en såndär vän som man kan vara borta från länge länge, men ändå sedan återvända till och känna det som om ingenting har hänt, som om ingen tid har passerat, som om allt är som det alltid har varit och som det borde vara, som om allt är fulländat för en stund.

Helgens känsla sammanfattas nog rätt bra av John Bauers Tuvstarr.