Förlåt mig. Min hjärna sover nu på sommaren, och jag får lite ont i hjärtat när jag inser att jag tillåter den att göra det. Men när hjärnan ligger still och stel vill mina ben vandra. Och det får de gärna göra. Nomadisera kan jag. Jag inte bara kan - jag kan inte låta bli. Särskilt inte ute hos mina föräldrar i Kareby. Titta på mina nattnomadismbilder och ni förstår varför.

Ty som törnrisets knastrande under kitteln, så är dårens skratt.

/Predikaren 7:7

Skrattet och dårskapen: hör de inte ihop på något vis? Ligger det inte ett dåraktigt skratt latent i oss alla, redo att fara fram och ut dagen då hopplösheten stirrar rakt igenom oss? Ett slags befriande, förlösande skratt, uppfiskat av den verklighetens absurditet som ständigt pockar på vår uppmärksamhet? Ett skratt som det enda möjliga svaret på verkligheten då den visar sitt rätta, absurda jag, då den plågar oss och tar ifrån, då vi förlorar och tappar, då vi mister kontrollen och inser att den enda evigt tillgängliga bearbetningen är just skrattet...

       Vi skrattar (även?) åt parodier och satirer, lustiga olyckor och barns och djurs absurda läten och rörelser. I humorn ligger nog en slags terapi. Den tillåter oss att omvandla lidandet och märkligheterna, bristerna och smärtorna och sorgerna, till scener vilka vi kan förlösas av - alltid med en slags uppgivenhet, eller i en bearbetning av en uppgivenhet. Hur många skratt är helt utan inslag av uppgivenhet?

Om några veckor kommer du kunna skratta åt det

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta

Alltid något bitterljuvt. Dåren som skrattar av uppgivenhet, inför verklighetens absurditet, finns nog i allas våra bakhuvuden. Han skrattar tyst innan vi skrattar högt. Skillnaderna består av punkter på en skala. Dåren är absolut hängiven och känner sig förlorad: skrattet är en sista utväg. Han är förlorad i verklighetens märklighet och är således samtidigt fri. Han är lik den skrattande Buddha. Den som skrattar åt satirer och parodier, å andra sidan, skrattar för att återfå kontrollen, för att han eller hon känner att kontrollen finns i skrattet. Skrattet är allvarligt för de båda: det är en länk till en absurd och vild verklighet, en tråd som håller människan och vilddjuret fästade vid varann.

       Jag undrar när det första skrattet skrattades, och vad det tjänade för funktion där och då. Skrattades det av lättnad när en olycka avhjälptes i sista sekund? Skrattades det i en karikatyr av någon eller något, i en parodi och surrealistisk förvrängning av en irriterande person eller ett irriterande fenomen? Skrattades det i tanken på en absurd dröm?

        Skrattet i drömmen. Jag har undrat här tidigare om det finns humor i drömmar eller om humorn där är överflödig. Är drömmar allvarliga, är de bearbetande nog i sig själva, eller är de genomgående för absurda för att en särskilt skrattretande absurditet skulle kunna urskiljas? För mig finns det, har jag märkt, plats för humor i drömmandet. Jag slänger ofta ur mig ironiska kommentarer i mina drömmar - och de är roliga även i vakenheten. Samtidigt känns det som kaka på kaka att lägga ironi till drömmen. 

Hur som helst finns det något allvarligt i skrattet. Något livsnödvändigt. Något väldigt mänskligt. Något djupt. Något sorgligt. Något hoppfullt. Varför skrattar den skrattande Buddha? Skrattade han ett skratt blandat med tårar? Skrattade han inför sörjandet, inför insikten om allt ändlighet? Skrattade han åt människornas lönlösa och envisa strävanden? Skrattade han dårens skratt?

Mitt undermedvetna är ofta ytterst pedagogiskt, övertydligt - som om det för sig självt ständigt muttrar "fattar du inte vad jag menar  nu, din lilla subba, så ger jag fan upp: jag kan inte bli tydligare än såhär..."

I natt spökade det. Mitt undermedvetna har uppenbarligen snappat upp detta att jag flyttat från en by till en stad, och att jag bor ensam numera. Men samma drama som utspelas i vakenheten utspelas inte i drömvärlden. Där är temat spökerier. Åtminstone i efterhand, via fabricerade minnen. Alltså. Jag säger i drömmen till mig själv, "men du minns väl hur det spökade när du bodde där? Ja, jösses vad det spökade, jättemycket spökade det, oj oj oj".

Och det gjorde det väl kanske också. Särskilt i drömvärlden. I alla fall nu i efterhand, när jag drömmer tillbaks.

Det finns alltid en underjord. Det är svårt att bestämma eller hitta tillfället då underjorden första gången framträdde i mitt drömmande, eftersom det finns så många fabricerade minnen - plötsligt kan x bestämmas ha funnits hos en sedan begynnelsen, och sedan är det så, helt utan "om" och "men". Men jag vill tro att jag vid flera tillfällen drömt om mörka, hemliga, smutsiga gångar under huset. Klaustrofobiskt. Få hittar fram, få vågar. Det finns en lucka på utsidan av huset, lågt ner, vid marken. Man måste krypa på jorden och tränga sig igenom. Huset blir som en grotta, smala gångar och branta stup. Men det går om man vågar.

     Mitt i denna natts poltergeistfenomen blev det tydligt hur nära vakenhetens sfär denna underjord finns. Osynlig och sällan märkbar, det är nog sant - men samtidigt alltid nära, alltid ett knappt stenkast bort. För någon gång i drömmen, under en lugn stund då sakerna i rummet inte flyttade på sig av sig själva, hittade jag en lucka i golvet. Sedan en till. Jag kan inte nu i efterhand skilja dem båda åt ordentligt. Men den ena var nog mörkare, igenvuxen på något vis. När man öppnade dem såg man ner Under. Endast det tunna golvet skiljer hemmet från underjorden: en stor, övergiven, vattenfylld sal.

Någonstans, kanske från den andra luckan, fiskade jag upp  smyckesföremål. De var circa en decimeter långa, svarta, lite slemmiga, gjorda av mjuknad metall. Associationer till puppor, döda skalbaggar. Vad de var nu var inte vad de hade varit tidigare. Då hade de förmodligen varit vacker glansiga, av stark metall. Men metallen hade mjuknat och blivit svart och slemmig efter all tid i underjordens vatten.

       Jag förstod att de kanske skulle kunna vara farliga, de där föremålen. Precis hur det var minns jag inte, men på något sätt och vid något tillfälle hade livet ovanför underjorden börjat bete sig märkligt i samband med alla spökerier. Så jag var på min vakt och testade de mjuka svarta smyckena på en hundmänniska, som var snäll, och som var med mig i mitt vakna hem. Han åt upp dem, verkade oberörd först. Men sen spydde han grönt och verkade må dåligt.

De svarta föremålen från underjorden är farliga för de vakna.

Jag minns inte hur det slutade. Men nu är jag Gud ske lov vaken, och kan se att saker inte rör sig av sig själva. Några luckor i golvet kan jag inte heller lokalisera. Men allt vad jag drömt finns nog ändå.

Den som inte provat, att gå långlång ensam nattpromenad, i skogen, på höjder och i dalar, över tomma tysta gator, den har gått miste om något obeskrivligt vackert - en upplevelse som är omöjlig att beskriva utan att låta jättepretentiös: men, ja, jag kan inte hålla mig, för det är magi, det är romantik, det är dunkel, det är hemlighetsfullhet, det är det gömda, det är det okända, det är som om mörkret gör allt fult fint.

        Från skogsbergsklipporna nära mig kan man se över hela staden, och man kan ta hur många foton som helst utan att lyckas fånga känslan av att stå där på bild. Och lyktstolparna på kyrkogården, när grenar från grönaträd hänger över, så att ljuset blir lummigt och... ja, ni hör ju. En ensam parkbänk bredvid ett berg, dovt belyst av trött lyktstolpe, vaktad av den nästan sovande solens sista strålar som far genom en öppning mellan träden. Hararna, jösses - alla dessa harar, de är många på dagen, men på natten är de fler. Sen går man ut på en stig mot en klipphäll högt upp och hänförs över allt som samsas i samma undersköna bild: älven, industrin, kraftledningen, träden, berget, dalen, solen, himmelmörkblå-heten. Det är nästan så att man glömmer varifrån man kom, kanske för att man inte egentligen vill hitta tillbaks.

      Som guldkant på detta allaredan sagolika har jag flera gånger haft turen att träffa några stycken små magiska nattvarelser. Jag trodde inte att jag skulle få se dem igen nära mitt hem, inte efter att jag flyttat från landet in till staden. Är de inte lite för exotiska, ömtåliga, kräsna och unika för att vistas i någon annan miljö än den ultimata landsbygden, jämte gårdar och mil efter mil av skogar? Det trodde jag. Men så såg jag dem igår ändå: i det annars kolsvarta diket lyser det grönt. Lysmask!

(Första gången jag såg det gröna ljuset från det lilla djuret visste jag inte vad det var. Fantasin sprang iväg och jag tänkte "störtat utomjordiskt rymdskepp!" och "begravd forntida högteknologisk stad!". Det verkade mer sannolikt än att vi i Sverige skulle ha något så märkligt i vår fauna av idag. Men det var naturen som lyste, och det finns inget "bara" i det. )

(Jag är förresten nyss hemkommen från fyra timmars barfotapromenad med Djuret, så ha tålamod med eventuella textuella fel, et cetera)

Slumpen eller ödet eller tillfälligheterna: hur det ibland blir som det blir, stick i stäv med alla sannolikhetskalkyler, upphör aldrig att förbrylla.

Alltså...

Hur man råkar gå promenad på precis rätt ställe vid precis rätt tidpunkt för att så, på gatan, råka möta nyvänner från gårdagens midsommarfirande. En liten stund innan vi stötte på varann var jag i det där valet och kvalet: skall jag svänga av och svänga bort? skall jag gå under träden eller skall jag gå utmed vattnet? Utmed vattnet, kom jag på okänt vis fram till, ja: utmed vattnet blir bäst. Och så mötte jag nyvännerna.

       Och att sedan vända tillbaks samma väg som man kom, tillsammans med nyvännerna, och då få syn på en annan vän, precis som denne är på väg att försvinna in i ett hus. Hade jag varit där en ynklig eller stark sekund senare eller tidigare hade vi inte mötts. Märkligt detta, med rättan tid och rättan plats.

Ny tavla på g för övrigt:

Djuret och jag har jazzat runt på stan idag. Den snällsvarta duon. Människorna blir så märkligt glada, nästan alla ler och tittar i ögonen, när Djuret är med. Vi plockade upp en biobiljett vid det mystiska Studenternas Hus (som är mystiskt eftersom det är precis lika svårt att hitta varje gång man av någon anledning skall dit). "Jag har vunnit en biobiljett... påstås det", och det var sant.

Ja. En meningslös dag som i sin brist på tankar och mål och riktning går i klar linje med de föregående 14 dagarna. Ledighet kallas det. På något förträngt plan uppskattar jag det nog, trots att det är lite som att bli asket. Virvlarna avtar och man inser halvt skräckslaget att de trygga uppdragen, som är trygga eftersom de är överskådliga, tydliga och klart görbara, håller på att slut, för en tid. Så märker man också, snart, att de många små lättillgängliga rummen ersätts av öppna fält, svag bris, utan upptrampade stigar och skyltar som visar vägen: man får tid att gräva (ner sig).

När virveln som håller människor och löv uppe avtar, så sjunker de alla, liksom naturligt, till äldre platåer.

Till äldre platåer. Nomaden har väl kanske inget mål, men han går för att gå. Stannar han så sjunker han, och kommer till  fossilen, det förstelnade och begravda, i de äldre platåerna där man skyfflat undan och skyfflat över en tomhet av något slag. Någon före detta fånge berättade i teveaparaten häromdagen att då han sattes i isolering, i ett mörkt tomt stilla rum, så kände han sig nödgad att rycka loss en av sina knappar på skjortan - så att han kunde tappa den på golvet, krypa och leta reda på den, tappa den på golvet, krypa och leta, tappa, krypa, tappa, leta. Annars hade han blivit ofrivillig asket bland fossilen.

Nåväl. Om man skulle gå och panta burkar?

Drömmer om svaga, trötta hästar - sådana som jag känt länge, i verkligheten eller i drömvärlden, men som blivit gamla och blivit med skadade ryggar. De var i skymningen som jag var i (varför skymmer det alltid i mina drömmar?) och jag red på dem genom lera och regn trots att de egentligen inte orkade bära mig. De brukar vara starka, bångstyriga och ovilliga, ja, det är sant, men de brukar kunna bära tungt. Något har hänt och det bådar inte gott.

Och sen drömmer jag om en märklig gästvänlighet. Jag bröt mig in hos en man i en lägenhet, och bodde hos honom. Han förvånades när han fann mig men accepterade direkt att jag, en absolut främling, levde med honom en tid.  Snarast var det jag som förnärmades, då han gjorde saker i hemmet utan att ta hänsyn till mig: den oväntade gästen. Så blev det sen, via okända vägar, till ett konstprojekt där jag gjorde en magisk film av skådespelet. Jag önskar att den kunde återges, men jag kan nu endast minnas känslan. Den gick i linje, kronologiskt, utmed stationer, eller så. Och nu undrar jag: vem är mest utsatt i gästvänligheten? Gästen eller den som är vänlig - den som i "gästvänligheten" definieras som vänlig: som inte tillåts vara vare sig mer eller mindre eller annat än vänlig?

Det bästa man kan ge någon är en gåta. Igår fick jag en sådan: den lever och förtrollar ännu, och lär fortsätta göra det tills jag löst den gåta som är gåvan - om den nu någonsin får en lösning.

Såhär var det. Jag var ute och gick med Djuret i skogen. I en slänt med rotvälta träd brukar jag gå och kika, i hopp om att kanske hitta några gamla flintverktyg som de välta träden ibland drar med sig upp. Men så fick jag syn på något annat - ett käkben. Därefter resonerade jag ungefär såhär:

1) Aha! Djurskalle, hämta! 2) Oj, tung djurskalle. Hård. Ser konstig ut. Fossil? Har det funnits dinosaurier här? Knappast. 3) Ponera att det är fossil: tja, den ligger i en slänt, den skulle alltså kunna vara del av ett djupt lager, och kan ha lyfts upp av det välta trädet. 4) Fast nä, även om den har fina anatomiskt korrekta detaljer måste det vara fejk. 5) Ponera att det är fejk; vem i helvete tillverkar en konstig keramikskalle och lägger den ute i skogen, under ett vält träd, och hoppas på att någon av de få förbipasserande kan tänkas få syn på den? 6) Aha! Det gör min bror. 7) Smsa bror: "Jag hittade just något mycket konstigt ute i skogen, erkänn att du spelar mig ett spratt?" 8) Få svaret: smiley. 9) Tolka det som ett erkännande och inse att jag har bästa brodern man kan ha. 10) Ringa broder. Broder säger nej, jag vet inte vad du pratar om, jag skickade smiley bara eftersom jag tyckte det var roligt att du antog att jag var inblandad. 11) Tro på det han säger. 12) Inse att, nej, han ljuger, han driver med mig.

Sedan dess har jag pratat med honom igen. Han vägrar fortfarande erkänna och jag börjar tro på honom. Men om det inte är han, vem eller vad är det då som ligger bakom? Låt oss titta på de alternativa förklaringarna:

a)

Det är en utomjording.

b)

Någon av mina vänner spelar mig ett spratt... De går och köper, eller lägger ner väldigt mycket tid på att tillverka, en skalle, går sedan ut i skogen, väljer en stig och tänker "Tja, här kanske hon går! Vi chansar på det! Jag lägger skallen här, så kanske hon hittar den, idag, i morgon, om tre år, eller aldrig - det är värt risken, alla pengar, allt arbete: även om ingen någonsin hittar den!"

c)

Det är ett riktigt fossil. En förstelnad skalle från en förhistorisk varelse. Det skulle förklara anatomiskt korrekta detaljer såsom hålet i nacken: riktiga kranier har sådana hål, från ryggraden, eller dylikt. När jag skakar på skallen är det dessutom något som skramlar inne i huvudet. Det finns en hålighet. Så, antingen har keramikern gröpt ur skallen och sedan fyllt igen hålet, mycket försiktigt, utan att lämna spår, eller så har där funnits en hjärna som försvunnit under årens lopp. Å andra sidan känns det som keramik, och jag tycker mig kunna skönja ett fingeravtryck på ett ställe...

d)

Någon ovanligt konstnärlig eller ovanligt ickematerialistisk ungdomssatanist har haft en ritual i skogen och lämnat kvar låtsasmonsterskallen av religiösa skäl.

I vilket fall som helst är det en fantastisk gåva, även om det inte var tänkt som en gåva. Återförtrollning av världen -  hell yeah, just do it!