Djuret sov över och sover ännu, bredvid soffan. Sjusovare. Inte mig emot.

Det haglar vaga idéer om magisteruppsatsteman ur mig. Fast det är tunna trådar, de når inte särskilt långt och de går av halvvägs. För jag har dåligt tålamod och rädsla, jag vågar inte spinna vidare på endast en. Så, istället händer det att jag hoppar fram och tillbaks, från ett till fem och fem till tjugotre. Det hinner aldrig bli något vettigt av något.

Jag tänker på...

Självreflexivitet, denna öppnande och förlösande verksamhet, detta perspektiverande företag, detta frigörande företag. Ja, helt enkelt en öppnande rörelse, en avdogmatiseringsprocess. Eller? Det finns ju en avigsida också. Den som kommer när vattnet rinner över kanten och dränker. När det öppna, det tvivlande, det sönderdelande, när allt detta blir till en ny dogmatism. När öppnandet blir ett tvång utan förlösande: när friheten blir ett fängelse (Hej Sartre!).

Och jag tänker på...

Marken som dåren kanske delar med metafysikern. Ett visst tänk tvingar de båda att överskrida, åt olika håll och med olika konsekvenser, men ändock är det fråga om: att resa till meta-nivåer. Kunskapens träd på gott och ont; hur pendeln kommer falla låter sig inte förutspås.

Och jag tänker på...

Humorn och skrattet, som i ett första skede finns där, för att göra livet uthärdligt, för att bearbeta och släppa, för att öppna för fortskridande. Och skrattet som kommer sen, när Jobs sista barn dödats, när absurditeten i verkligheten tar över, så att humoristen förvandlas till en vansinnigt skrattande dåre. En dåre som står med ena foten i något heligt eller "sant"? En dåre som bakom ryggen har en skrattande Buddha? En dåre som skrattar åt samma sak som den upplyste, men som skrattar från en annan del av hörnet? 

Och jag tänker på...

Att ta en dusch. Jag gör det.

Dra på trissor - jag glömde en viktig del i argumentationen i mitt förra inlägg. Nämligen, hur det främmande (på ett mycket konkret vis) gjorde sig självt familjärt, gång på gång under resan.

Jag träffade dubbelgångare.

I Krakow: Willem Dafoe (Green Goblin i Spindelmannen...).

I Sighisoara: Edward Norton (han som inte är Brad Pitt i Fight Club).

I Brasov: Dud, min gamla Naturvetenskapslärare .

I Sibiu: Agneta Sjödin!

I Hamburg: Stellan Skarsgård.

Jo, jag vet - det är lite patetiskt att jag tyckte mig träffa dubbelgångare till just skådespelare, men det var så det var.

Bilder: 1 Gdansk. 2 Torún. 3 Torget i Poznan. 4 Kvällssol i Poznan. 5 Vy från tåg. 6, 7, 8 Tre bilder från Krakow. 9, 10, Vyer från toppen av Giewont, Zakopane, Tatrabergen, Polen. 11, Bild från resa från Zakopane. 12, 13, 14, Tre bilder från Sighisoara, Vlad Tepes födelsestad, Transylvanien, Rumänien. 15, Bild över Brasov, från berg. 16, Vy från bergstopp utanför Brasov, i Poina brasov. 17, Slottet i Rasnov. 18, Vy från staden Rasnov. 19, 20, 21, Tre bilder av Sibiu. 22, Befäst kyrka utanför Sibiu. 23, By utanför Sibiu. 24, Befäst kyrka. 25, 26, Två bilder från Medias. 27, Bild från Wien. 28, Domen i Wien.

Jag är hemma igen. Detta är min lägenhet. Mina tavlor hänger på väggarna. Mattan är min, jag har fått den av en vän till mormor. Sängen är samma säng som jag sovit i de senaste 15 åren. Ja, jag är hemma. Detta är mitt hem.

Men det är ett nytt hem. Jag har aldrig sett det förut. Det är... Främmande. Märkligt, riktigt märkligt. Förvisso, det är inte längre riktigt så märkligt som när jag precis steg in här igen, efter en månad på resande fot. Då var det inte endast märkligt - utan helt sjukt. "Var det verkligen såhär det såg ut? Vad ljust det är... Vad gör man här? Skall jag bo här?".

Det familjära görs främmande, det främmande görs familjärt. I resandet är allt normalt. De sjukaste av scener och platser och vyer är normala.  Detta att man befinner sig många, många mil hemifrån, ensam på ett tåg, i ett land med människor som talar andra språk - det är normalt. Alltsammans. Inget konstigt alls. Varför? Jag vet inte...

Sista nattresan, från Wien till Hamburg, fick jag en försmak av det som nu hänt. Alltså, hur jag plötsligt ser blåögt och nytt och förvånat på allt som varit känt och bekant för mig sedan länge. Hur jag plötsligt ser det som de hemma-blinda ögonen innan sett förbi. I sängen på tåget ligger jag med mobilen i handen. Jag halvsover. Och jag känner den där konstiga tyngden, från mobilen. Konstig... eftersom jag aldrig riktigt kunnat känna något så vanligt som tyngd innan, inte så rent och naivt som jag då kände mobilen i min hand. När man känner och upplever det familjära på riktigt, då möter man det mest främmande av allt - det verkligt konstiga, i det bekanta.

Och nu. Jag är hemma. Men det har inte riktigt sjunkit in, inte på djupet. I natt vaknade jag... förvirrad rädsla. "Herregud, var är jag? Vilket land? Hur har jag kunnat glömma vilket land jag åkt till? Är det Rumänien?" Jag tänder ficklampan på mobilen för att se mig omkring i rummet - "Jag kan inte tända den riktiga lampan, utifall någon annan sover här..." Jag blir allt mer övertygad om att jag råkat somna på fel ställe, i någon reception på något vandrarhem i något land. "Hur har jag kunnat glömma vilket land jag åkt till? Jag känner verkligen inte igen mig. Var är jag? Vad är detta för ett rum? Hur länge har jag sovit här?" Jag lyser ovanför sängen. "Märkligt, de där teckningarna ser bekanta ut... " Någonstans där trillar poletten ner och jag inser att jag är hemma. 

Men jag är egentligen inte hemma, för hemma är konstigt. Hemma är främmande. Hemma är sjukast av allt.

Den Svarta Kyrkan i Brasov (Rumänien) är också ganska märklig dock...

Djuret har rastats, så, nu åter - till anekdoten, och sorterandet, att dela in i kapitel och teman: "Professor i resande" skulle ett kapitel kunna heta. Det skulle handla om hur det oväntade sker, med vissa, med de som gör resandet till en vetenskap och sig själva till högmodiga experter. Flera sådana har jag träffat.

       Innerst inne är de ledsna, vilsna, självhatiska, och de döljer allt detta med en arrogant fasad. De har varit överallt, de är Mäktighet, de är vandrande guideböcker och de fnyser åt faktafel, åt turism, åt de som inte vet. Och för dem är alla oventande, oerfarna och dumma - alla utom de själva. För de har rest. De har rest och de har gjort resandet - som i de flesta fall är dogmatismutmanande, en attack mot egot, ett uppluckrande av gränser, ett utvidgande av ödmjukhet - till en bastant borg där de själva sitter som kungar. Man måste be dem om nåd, man måste falla på knä inför dem för att få tillgång till Deras värdefulla uppmärksamhet, man måste göra sig förtjänt deras visdom. Man kommer känna sig liten, man kommer känna sig obetydlig, förbisedd, när de talar till en. För de har rest, de har sett, de är erfarna, och de tar betalt för att dela med sig. Priset är underkastelse.

       En man i 30års åldern checkar in på vandrarhemmet i Zakopane i Polen, nedanför Tatrabergen. Rumskompis, en av 11. I vanlig ordning hälsar jag, frågar, pratar, delar med mig. Den erfarna resenären besvarar mina frågor men han gör det kort, mekaniskt, och han ställer inga frågor tillbaks, han stannar inte upp i det han gör, han tittar inte på mig. De få gånger han frågar något tillbaks, så är det i hopp om att vinna makt, skapa osäkerhet, göra Dig till Liten.

     De leder samtalen, in till ställen där de kan få nämna och visa sin erfarenhet,  sin Resvetenskap. För då kan de andra känna sig små, och Professorn i Resande känner en makt, en tillfredsställelse. Resandet som borde ge perspektiv och ödmjukhet ger istället en hybris. Men bakom all hybris finns en osäkerhet. Den säkra och trygga äger ödmjukhet. Arrogans och storhetsvansinne växer bäst och mest i den som är hålig och skakig på insidan. Man kan tänka på det, innan man faller offer för Professor Resande's maktutövning. Lika lite som en sant ödmjuk person skulle kunna kalla sig Kung i Ödmjukhet, skulle en sann resenär, en som verkligen reser, komma till en punkt där hen kallar sig Kung av Resande.

Tågrälsen förde mig hem till hit, alldeles precis nyss, alldeles igår. En månad i Bortaifrånhemmet - en vacker plats. Jag har inte många saker med mig hem, bara lite rumänskt vatten och rökelser från Torún i Polen. På sista anhalten i Rumänien (Sibiu) lämnade jag även efter mig, en väl utvald ost och en handduk. I packningen jag fick med mig hem hit finns å andra sidan mycket annat, minnen och sådant tjafs, mängder av bilder, mängder av känslor av människor jag mött. Och i andrummet som är Resandet, i andrummet av en aktivitet som inte rymmer plats för existentiellt grubbel, ångest över De Stora Målen, ångest över prestation, över jaget, över allt det där västerländska tjafset, i det andrummet har jag nog fått mig lite väl behövda "nya" idéer om vad jag skall med mitt liv till.

        Vissa människor reser livet ut (jag har mött många), kanske för att undvika det Stora Svåra i att vara hemmastadd och bygga upp. Resandet är enkelt, snabba mål och en ny mening för varje dag. Det bofasta livet är svårare. Är man ständigt i samma rum med samma människor och samma sysslor måste man skapa sig något annat, ett stort mål för framtiden. Det tär. Resandet är enkelt, lugnande för själen - även om man kanske tror och tänker, att det borde vara tvärt om.

          En månad är ingen lång tid. Inte egentligen. Men ändå känner jag samma sak som andra resande: det går inte att måla en enkelriktad linje över allt, över väg och tid och upplevelse. Istället dras man till anekdoten. Att skriva så som John Mandeville (den medeltida resenären som förvisso aldrig reste) gjorde. Börja med småsaker. Kanske med nattresan från Medias (Rumänien) till Wien, där jag delade hytt med en rumänsk-österrikisk familj. Jag och familjens äldste son skapade myter och lekar kring filtmänniskorna... Eller kanske borde jag börja med... nej, jag hinner inte mer nu. Djuret väntar på mig, och saknaden har varit stor, så det ligger mig varmt om hjärtat att vandra över till Honom.

Jag avslutar för stunden med min sista bild från Rumänien, solnedgång på tågstationen i Medias.

Nomadismdriften har segrat. Häromdagen fann jag hur den i smyg hade kvävt  snålheten och oroligheten och trygghetssuktandet. Deras döda eller åtminstone medvetslösa kroppar ligger nu stilla på golvet, och jag kan, ensam utan tjat och gnat, bege mig ut på tågluff i Europa en månad.

       Som en levande profet förutspår jag, att resan kommer domineras av tre känslor - panikslagen, skrattande, förtrollad. Att resa är ett starkt slag mot den husvana själen. Den mår illa av vilsenhet, och blir yr inte bara när avståndet till marken är stort; utan även när lyan är utom räckhåll. Så resandet tränar nog själen - till att släppa den förlamande tryggheten, till att bli trygg utan tillgång till ett visst rum, en viss person eller ett visst språk, till att allt mer våga förlita sig på sin egna, oändliga omkrets.

Den precisa rutten är förhandlingsbar, men jag kommer bestraffa mig själv hårt om jag aldrig kommer till Rumänien. Där ligger mitt mål, och där avtar mina skissartade resplaner. Så, kanske borde jag inte kalla detta för en luff, eftersom att luffa enligt SAOB är att vara vagabond, att....

"stryka omkring utan egentligt mål".

Höst i luften och nostalgin kommer över mig. Nostalgi, av grekiskans nostos, (återvända) hem, och algos, sjuka, smärta. Ett begrepp myntat 1688 av Johannes Hofer (1669–1752) - då för att beskriva smärtan hos soldater och andra som tvingats bort hemifrån, och som så med lidelse och livfullt minne längtade tillbaks, hem. Först i slutet av 1800-talet tar nostalgins karriär som sjukdom slut, och den blir något annat; mer lik den nostalgi vi känner till idag, den romantiska, den tårdrypande, den mer eller mindre ofarliga men vackra känsla som dansar runt i minnenas korridorer.

        Det talas inte alltid gott om denna längtansfulla och sörjande känsla. Inte heller idag. Den är en sjuka som sägs kunna fängsla och stänga. Den sägs bygga sitt bo i de som tappat hoppet om framtiden, och som så istället flyr in i backspegeln, in i stoftet från nedbrunna hus, in i det förlorade barnasinnets värld. Eller den sägs, åtminstone, vara meningslös; en meningslös känsla som man kan rulla runt i utan att något väsentligt förändras - förutom att vi förlorar värdefull tid. "Gör något vettigt istället för att sitta där och var nostalgisk. Ta vara på din tid". Ältandet eller grubblandet, det "onödiga" ältandet och grubblandet, får samma dom - "Vad tjänar det till att du grubblar? Släpp det där och lägg din tid på något annat". Framtiden vaktar vi ständigt - dået är något som kommer och stör, särskilt då det uppfyller vårt sinne så till den grad att inget annat får rum. Det är framtiden som skall formas och beträdas, inte det redan skulpterade, oföränderliga förflutna.

Även om jag är något av en expert på ältande och grubblande (på att vända på samma sten tusen gånger i hopp om att nästa gång, då, då kommer det ligga något där, då kommer jag förstå, då kommer jag veta) så har jag svårt att se vad man vinner på det. Det är något man måste göra, en loop man fastnar i, ett lidande vars syfte kanske är att avskräcka från att göra samma misstag igen. I nostalgin däremot tror jag vi finner något som kan hjälpa oss att utstå ett inkräktande mörker och navigera framåt. Rätta till rodret, välja en god riktning efter de goda förflutenheternas mått och smak.

      Att nostalgin sågs som bedräglig sjukdom från 1600-tal till sent 1800-tal är inte jätteförvånande. Det känns ju ganska självklart att man i en tid då framtiden vägledde det mesta såg kärlek till och upptagenhet av Dået som farligt, en farlig anomali, ett brott i ordningen. Men i den där framtiden, som aldrig slutar anlända och som aldrig riktigt anländer, har Dået nog i någon mån återfått vårt förtroende. Idag får man lov att vara nostalgiker utan att genast tilldelas dödsdom. Några skeptiska blickar får man måhända möta; men man slipper kallas "sjukling". Så jag tar och passar på nu, i framtiden som aldrig slutar anlända, att älska det förflutna. Och jag gör det med en bild:

Tänk, om vi hade levt i en värld av magi och symbolik (det gör vi delvis men smått och vekt: en läsförmåga går förlorad - i lyssnardiskussionerna kring Storsjöodjuret häromnatten (Vaken med p3&p4) blev detta plågsamt uppenbart. Ty det fanns två läger och inget  upptill. Antingen trodde man på en fysisk verklighet - ett köttigt monster med hal, mörk hud. Eller så talades det om myten som ett trams sprungen ur okunskap. Som om kunskap endast kan bäras kring det materiella, det påtagliga, det mätbara: det köttiga. Som om ingen filosofi, ingen idé, ingen psykologi någonsin kunnat vara något annat än bluff och båg, hägring och försåt. Odjuret finns, det äger kraft och skakar om och det berättar berättelser. Det tittar fram ut ett djup och ett mörker för att tala, och det talar från en innerlighet som vi glömt och inte vill veta av: en innerlighet som handlar om människan, om våra reservoarer, om våra glömda förmågor, om våra gömmor. Men dess kött och blod är inte av linslusigt slag: köttet som vi ser är ett skal som måste användas för att vi, igår som idag, i världens vanlighet och vardag, skall kunna drabbas och komma detta underjoriska nära. För i denna plötsliga köttighet möter något som verkar absolut konkret men som egentligen talar om något som nog inte alls kan ses. Främling med gulgröna ögon). Om vi hade levt i en sådan värld, då hade lysmasken varit gudomlig. Man hade dansat danser i dess ära.