Jag har feber i min kropp. Jag tycker om det. För jag har nog även en förnekad martyr i min kropp. Och tack vare de båda lyckades jag igårkväll, verkar det som (för mig), konceptualisera en märklig känsla som jag och min storebror (kanske fler) drabbas av ibland - känsla av absolut ihoptryckande, komprimerande, imploderande när det inte finns något kvar, som kan implodera. Vi vet inte riktigt vad det är, vad det vill säga, eller varför det är: men jag brukar få en bild av ett hopskrynklat och plågat papper, liksom sårigt.

Det är en känsla med ett brett spektrum (jag vet inte ens hur jag vet, att alla dess delar är just delar i en helhet: det är en sådan där sak man bara vet). Tryck, överdrift, hetskt, hett, våldsamt, ilsket. Förvriden tid. Alla saker (som är som levande varelser när jag är i känslan) låter stressade, rusande, raskt skyndande. Akvariepumpen pumpar som för livet och jag hör hur den tänker "snabbare snabbare snabbare", och så gör även regnets droppande, snabba snabba snabba, skynda på nu gossar, skynda eller så dör vi. Och detta samtidigt som jag hör, att alla dessa saker följer samma takt och hastighet som de alltid gör. De skyndar för gäves, antar jag - och det gör vi väl alla.

       Förhandling med kroppen, kan också pågå. Att känna hur man ligger på en tunn tråd, att känna att armen eller benet eller huvudet trycks nedåt, att känna hur tungan i gommen ligger lika löst som vanligt: samtidigt som den trycks ner som i en cylindereffekt. Ibland, men ganska sällan, känns det också som att kroppen byter form. Metamorf.

Det är en ganska otrevlig känsla som man får låta löpa ut. Och den kom nästan till mig igår, när jag febrig tittade på ansiktena jag målade samma kväll. Jag klafsade ihop dem med mina fingrar. Skönt. Men det känns samtidigt som att något otrevligt och ruttet trycker på under deras hud.

Sömnens enZzzym har producerats i föga stora mängder, det senaste. Halvdvala i natt: riktiga drömmar blandade med minnen av "har detta hänt?"-frågandet. De båda dröjer sig kvar än nu, på söndagsmorgonen. Så jag dras med en lite kuslig, sorgsen känsla: av otrevliga drömmars intryck, spår de lämnat. Och jag undrar, än en gång: alla andra gånger då, när man vaknat från drömlös sömn, men med en känsla, en stämning, en förnimmelse, - är det likadant där? kan drömmar man inte minns sätta grund för den gryende dagsstämningen? kan knappt märkbara avtryck av ett glömt minne avgöra så mycket som en hel dagsstämning? Jag tror det.

Kusligt är det också hur medlandet mellan under och ovan verkar minska. Minns ni era drömmar? Vart var ni i natt? Vilka träffade ni? Hur slutade det? Vad skrämde er? Vem dog? Många verkar ha tappat förmågan: där blir istället ett snabbt våldsamt, helt abrubt avslut på sovandet - man kastas in i omedelbar medvetenhet och nattens händelser ligger kvar beslöjade, varmt under duntäcket. Som om en tjock mur, inom loppet av en sekund eller ett ögonblick, upprättar sig själv på den vaga gränsen mellan den ena och den andra zonen.

       Så växer avstånd mellan jaget och jaget, mellan de sedan länge i underjord kedjade känslorna, och den sedan lika länge belönade och matade självkontrollen; rationell, sansad, med huvudet kallt. Det är i sådana vatten, med murar och fördämningar, som monster föds. De lägger ägg i ljumma dammar som bildas då strömmen binds upp.

Märkligt lite rör sig i mitt huvud. Men jag hade en erfarenhet som skapade spänning, en stund. Fast spänningen hade blivit större, om jag inte hade vetat redan, på förhand, så mycket om vad upplevelsen var. Avdramatiserande vetskap - lite som när spökena blev hjärnspöken, någon gång i samband med vetenskapligandets intåg i människovärlden. 

Nåväl.

Det stormade mycket ute och inne, så jag var beredd, redan vid sänggåendet, att det skulle bli oroligt i natt, en orolig sömn. Så blev det också. Vinden for hårt mot väggen. Väsnades. Anföll, som en levande varelse, med andning, hjärta, och så. Men så kom plötsligt ett annat väsen - högt ljud från mitt egna huvud, mekaniskt, rytmiskt, överraskande - kronk-kronk!. Jag vaknade. Och upptäckte att jag inte kunde röra på mig. Kroppen sov, jag var vaken. Vaken och fängslad i paralys, i stel kropp, stelt skal, stel materia, orörlighet. Inte ens ögonen kunde öppnas.

Jag visste att detta var sömnparalys. Inte farligt. Inte helt ovanligt. Jag visste det, så jag blev inte rädd. Mest nyfiken på detta märkliga tillstånd, som jag aldrig upplevt tidigare.

Jag hörde samtidigt obehagligt höga ljud. De var... mekaniskt pulserande, rytmiska, och påminde (hur mundant den än må låta) om när man har råkat få vatten i örat, och det kluckar i örongången: ett barskt och fysiskt ljud, tjockt, icke-förhandlingsbart. Och där fanns även starka vibrationer, ovanför mitt huvud, på hjässan, den bakre delen. En minnesbild kommer till mig: hur väggen bakom huvudkuddarna vibrerar. Detta kan jag omöjligen ha sett, eftersom jag inte kunde öppna ögonen. Jag antar att mitt medvetande (ja, jag var vid medvetande, helt klar i huvudet), utan att jag märkte det, hade översatt vibrationerna ovanför huvudet till denna bild av en skakande vägg.

        Ljuden och vibrationerna var mer obehagliga än faktumet att jag inte kunde röra min kropp. Alltsammans varade i 0,5 - 1 minut. Sen upptäckte jag att jag kunde vifta på tårna, och med ens kom resten av kroppen loss, och ljuden försvann tillsammans med vibrationerna.  Som i ett trollslag. Back to normal.

Så att... paralysen känns inte överdrivet märklig, egentligen. Kroppen sov, medvetandet var vaket. (Kroppen förfryses i drömsömnen, så att man inte råkar leva ut drömmarna rent fysiskt: ty det kan då gå illa). Det märkliga var ljuden och vibrationerna.

      Instinktivt vill jag säga att det kändes som en friktion, mellan kroppen och medvetandet. Ja, alltså, som om medvetandet de facto vore en själ, fristående, avskild, och som om ljuden och vibrationerna vore ett resultat av denna själs utbrytningsförsök. 

Som om där fanns en spänning mellan ett x och ett y.

Som om där fanns ett x och ett y.

Som om där fanns ett x.

Som om där fanns en själ.

Disig höstmorgon som påminner om alla års skolstarter. I år har jag inte startat med något, överhuvudtaget. Stilla stilla stilla. Jag har blivit rädd för att slänga mig iväg ut, antar jag. Jag har tappat modet och drivet, entusiasmen, det orädda. Studentens mantra: Jag orkar inte har fastnat och går runt runt runt i mig. Jag vet att jag i framtiden kommer ångra mig om jag inte tar mig i kragen snart, börjar ta in och producera text och idéer. Men till det där framtida jaget vill jag-här-och-nu bara säga att: det var inte så jävla lätt som du nu tänker i efterhand. Eller är det det? Är jag bara lat?

Trött...

Kanske  grundas problemet i att jag egentligen vill slänga mig iväg ut i något helt nytt, något annat, något främmande. Nya korridorer. Nya sätt. Nya uppdrag. Och återse en naivitet som gör saker bedragansvärt lätta. Problemet är att vi lever i verkligheten. Och den är sällan vare sig snäll eller spännande. Det kanske inte ens finns något gräs på andra sidan.

Feg...  

Jag vet inte om jag försöker bli fri nu, eller om jag är fri och håller på att bli ofri. Är jag på insidan eller på utsidan? Finns det något sant och något falskt? Har frihetens och kunskapens hus blivit ett fängelse? Växer min ovilja ur frihetslängtan, eller är det någon ondskefull fjättrande gestalt som försöker lura mig? Lura mig in i dumhet och lathet och fängslande begränsning, på de öde slätterna utanför kunskapens hus?

Förvirrad...
  

Jag såg ett foto som en bekant tagit i Mongoliet: vida slätter, öde, nästanplatt, storröd sol. Ooo. Ta mig dit tänkte jag omedelbart men nu så undrar jag  varför. Hur och varför ser vi att naturen är skön? Hur blev den, och varför är den, så skön att vi får ont i hjärtat när vi ser den, som i en sorgeplåga?

Naturen har inte alltid varit skön, har det föreslagits. Varken dimmorna över sjöar om sommarnätter, molnbeklädda berg, solnedgångar eller solstrimmor genom lövtäcket. Det där otroligt vackra har inte alltid varit vackert. Men det blev vackert, verkar det som, när vi kom bort från det, när vi byggde bon med elektriska element och teveapparater och parkettgolv. Innan dess var skogarna de magiska farliga väsendenas hem; de onämnbara smög fram ur mörkret och man var tvungen att skrämma bort dem för att inte själv skrämmas ihjäl. Det sublimt vackra landskapet fanns inte då.

Att det finns nu, att vi ser en skönhet i hur fullmånenätter får träden att se massiva och stolta ut, bottnar i ett avståndstagande från naturen. Vi saknar. Och därför blir det vackraste av slott ännu vackrare, när det börjar bli ruin; när klätterväxter och mossa tar kraft från väggen, när vinden och vattnet får stenen att smula. För då jävlar får vi äntligen åter igen en glimt av skogen vi lämnade för länge sedan.

Ju vackrare naturen blir, desto längre bort från den har vi kommit.

Men det är också så som de sa i något reportage i P1 för ett tag sedan - att om vi tvingas sitta och titta länge på den där fantastiska utsikten, över berg och allt vad det är, så skulle den snart bli outhärdlig. För den har blivit så otroligt vacker, olidligt vacker, outhärdligt vacker - och samtidigt inser vi att vi inte kan göra något med den. Lidande med seende, ja, det är väl det bitterljuva godis varje människa får smaka. Frustration för fan! Att kunna se det sköna, men i samma seende se att det är där borta, onåbart, obrukbart, ja, onödigt rent utav - det är, det är trollbindande: men vad gör man med det förutom att åtrå i evighet?

Så, avslut med gårdagens solnedgång över staden Göteborg:

En ganska tom men ganska bra dag (skriver jag utan eftertanke och undrar sen: råder det ett motsatsförhållande mellan tom och bra?). Jag hittade en stor pinne som såg ut som orm i skogen. Den slets loss från sitt träd och Djuret betraktade lyckligt hur jag hoppade och for och slogs. Den bubbliga glädjen som fanns i hans ögon smet in i mina, vi skrattade.

Sedan bar jag pinnen på axeln hem och allt luktar tall här nu. Det är bra det. Pinnen skall täljas och bli till spiralpinne. Man blir lycklig av att tälja. Om alla hade täljt lite, då och då, eller alltid, i varje stund, så hade vi haft en lycklig mänsklighet, rofylld och obrydd. De skulle kanske ha lite ömma fingrar, för kniven måste pressas hårt: men kroppen får gärna lida om det gör själen ren, tycker jag. (Och ja, jag förnekar, givetvis, att det skulle föreligga något slags löjligt beroendeförhållande mellan själ och kropp, skitsnack säger jag åt det och fnyser och täljer vidare).

En pinne är redan täljd och klar. Härunder följer berättelsen om den svåra kärleken pinnen och foten. Det är så sorgligt. Man skulle kunna gråta.

Drömmer om världens undergång. Apokalyps. Nej, jag drömmer inte om den, som i hoppas och längtar efter den (eller jo, det gör jag visst, om vi skall vara ärliga), men jag drömde om den i natt, drömde att den var här, undergången, slutet på hela härligheten. Jag var inte rädd. Stämningen och alltsammans var, lite mer som Franz Kafkas skrifter. Ja, som i Förvandlingen, exempelvis.

       Boken börjar med att huvudpersonen, Gregor Samsa, vaknar och inser att "Se på fan, jag har visst förvandlats till en gigantisk insekt...", men istället för att sedan tänka "herregud vad jävla sjukt, detta händer inte!", så tänker han "Jaha, vad jobbigt - hur skall jag nu ta mig till jobbet? Typiskt att detta skall drabba just mig". Märklig acceptans av den absoluta och absolut oacceptabla absuriteten, och samtidigt klagan och ifrågasättande - men på fel nivå, mot fel lager, mot fel del eller sektion eller avsnitt. Så var det också med undergången i drömmen. Praktiska små problem fick skymma den ofattbara storheten i detta att: Själva Varat Faller, för helvete, allt kommer försvinna, bli borta! Och jag tänker att, det säger mycket om verkligheten, på något vis. 

Förvandlingen. En otrevlig berättelse. Fast. Samtidigt hoppas jag, faktiskt, att jag vaknar upp i morgon och inser att jag förvandlats till en gigantisk insekt. På riktigt. Med skal på ryggen, små sprattlande ben, och så. Att plötsligt bli insekt, det vore lite som att resa, ni vet. Friheten i att veta vad som ligger framför, veta att man måste famna de små problemen och hindren först. Så slipper man tänka stort och kan istället fokusera på frågor som - "nu när jag är insekt, hur tar jag mig enklast upp för trappen?".

Att dricka det vidrigaste snabbkaffet som denna jord känt. Ja, det är dagens erfarenhet. För min kaffebryggare har avlidit (för jag har råkat steka sönder sladden några gånger, till elden dras den), och med sig ner i strömlöshet drar den lägenhetens alla andra elektriska djur. Urskiljningslöst. De slocknar i attack då bryggaren kopplas in. Allt blir svart utom vattnet.

Och tydligen är även kreativiteten ett elektriskt djur, för oj så dött det är idag.