Märkligt lite rör sig i mitt huvud. Men jag hade en erfarenhet som skapade spänning, en stund. Fast spänningen hade blivit större, om jag inte hade vetat redan, på förhand, så mycket om vad upplevelsen var. Avdramatiserande vetskap - lite som när spökena blev hjärnspöken, någon gång i samband med vetenskapligandets intåg i människovärlden. 

Nåväl.

Det stormade mycket ute och inne, så jag var beredd, redan vid sänggåendet, att det skulle bli oroligt i natt, en orolig sömn. Så blev det också. Vinden for hårt mot väggen. Väsnades. Anföll, som en levande varelse, med andning, hjärta, och så. Men så kom plötsligt ett annat väsen - högt ljud från mitt egna huvud, mekaniskt, rytmiskt, överraskande - kronk-kronk!. Jag vaknade. Och upptäckte att jag inte kunde röra på mig. Kroppen sov, jag var vaken. Vaken och fängslad i paralys, i stel kropp, stelt skal, stel materia, orörlighet. Inte ens ögonen kunde öppnas.

Jag visste att detta var sömnparalys. Inte farligt. Inte helt ovanligt. Jag visste det, så jag blev inte rädd. Mest nyfiken på detta märkliga tillstånd, som jag aldrig upplevt tidigare.

Jag hörde samtidigt obehagligt höga ljud. De var... mekaniskt pulserande, rytmiska, och påminde (hur mundant den än må låta) om när man har råkat få vatten i örat, och det kluckar i örongången: ett barskt och fysiskt ljud, tjockt, icke-förhandlingsbart. Och där fanns även starka vibrationer, ovanför mitt huvud, på hjässan, den bakre delen. En minnesbild kommer till mig: hur väggen bakom huvudkuddarna vibrerar. Detta kan jag omöjligen ha sett, eftersom jag inte kunde öppna ögonen. Jag antar att mitt medvetande (ja, jag var vid medvetande, helt klar i huvudet), utan att jag märkte det, hade översatt vibrationerna ovanför huvudet till denna bild av en skakande vägg.

        Ljuden och vibrationerna var mer obehagliga än faktumet att jag inte kunde röra min kropp. Alltsammans varade i 0,5 - 1 minut. Sen upptäckte jag att jag kunde vifta på tårna, och med ens kom resten av kroppen loss, och ljuden försvann tillsammans med vibrationerna.  Som i ett trollslag. Back to normal.

Så att... paralysen känns inte överdrivet märklig, egentligen. Kroppen sov, medvetandet var vaket. (Kroppen förfryses i drömsömnen, så att man inte råkar leva ut drömmarna rent fysiskt: ty det kan då gå illa). Det märkliga var ljuden och vibrationerna.

      Instinktivt vill jag säga att det kändes som en friktion, mellan kroppen och medvetandet. Ja, alltså, som om medvetandet de facto vore en själ, fristående, avskild, och som om ljuden och vibrationerna vore ett resultat av denna själs utbrytningsförsök. 

Som om där fanns en spänning mellan ett x och ett y.

Som om där fanns ett x och ett y.

Som om där fanns ett x.

Som om där fanns en själ.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...