Drömmer om världens undergång. Apokalyps. Nej, jag drömmer inte om den, som i hoppas och längtar efter den (eller jo, det gör jag visst, om vi skall vara ärliga), men jag drömde om den i natt, drömde att den var här, undergången, slutet på hela härligheten. Jag var inte rädd. Stämningen och alltsammans var, lite mer som Franz Kafkas skrifter. Ja, som i Förvandlingen, exempelvis.

       Boken börjar med att huvudpersonen, Gregor Samsa, vaknar och inser att "Se på fan, jag har visst förvandlats till en gigantisk insekt...", men istället för att sedan tänka "herregud vad jävla sjukt, detta händer inte!", så tänker han "Jaha, vad jobbigt - hur skall jag nu ta mig till jobbet? Typiskt att detta skall drabba just mig". Märklig acceptans av den absoluta och absolut oacceptabla absuriteten, och samtidigt klagan och ifrågasättande - men på fel nivå, mot fel lager, mot fel del eller sektion eller avsnitt. Så var det också med undergången i drömmen. Praktiska små problem fick skymma den ofattbara storheten i detta att: Själva Varat Faller, för helvete, allt kommer försvinna, bli borta! Och jag tänker att, det säger mycket om verkligheten, på något vis. 

Förvandlingen. En otrevlig berättelse. Fast. Samtidigt hoppas jag, faktiskt, att jag vaknar upp i morgon och inser att jag förvandlats till en gigantisk insekt. På riktigt. Med skal på ryggen, små sprattlande ben, och så. Att plötsligt bli insekt, det vore lite som att resa, ni vet. Friheten i att veta vad som ligger framför, veta att man måste famna de små problemen och hindren först. Så slipper man tänka stort och kan istället fokusera på frågor som - "nu när jag är insekt, hur tar jag mig enklast upp för trappen?".