Någon författare var med i Skavlan någon gång nyligen, och det var så härligt, för han sa det som ingen riktigt vågar säga eftersom man låter så pretentiös när man säger det. Att: jag skriver som bäst när jag är måttligt deprimerad. Jag är hemskt ledsen, men det är så det är. Men så är jag ju också, kvinnan som går ut ensam på nattpromenad på kyrkogården i dimman, och så, i en enda handling, förenar pretto-hipster-emo-kategorierna.

Men å andra sidan: gudars skymning vilken skönhet den var, gårdagens natt. Staden Göteborg plötsligt förvandlad till scener ur Wuthering Hights. När gatubelysningen kom till en ände gick man liksom in i en vägg, nästan så att man ville rygga tillbaks. Men ögonen vänjer sig vid mörker snabbt och man är galet tacksam att man stod på sig. Och då ser man träd som stolt reser sig, som svarta monster, ur marken som knappt syns under dimman. Himlen är klar men man måste söka efter den ovanför dimman, som ligger, som ett täcke några meter ovanför marken. Tystnad råder, med undantag från tungt vattendroppande från träden - grenar tyngda av tät dimma. Sen kommer man till kraftledningar som plötsligt känns mytiska. Man misstar sig och tänker att - jag är nu i en postapokalyptisk värld och jag förväntar mig att jättelika fötter snart skall uppenbara sig i horisonten som inte syns.

Precis så var det. Fast mycket mer.

Dimman lägrar staden i natt igen, verkar det som. Älskade småvatten, stanna hos oss för evigt.