Disig höstmorgon som påminner om alla års skolstarter. I år har jag inte startat med något, överhuvudtaget. Stilla stilla stilla. Jag har blivit rädd för att slänga mig iväg ut, antar jag. Jag har tappat modet och drivet, entusiasmen, det orädda. Studentens mantra: Jag orkar inte har fastnat och går runt runt runt i mig. Jag vet att jag i framtiden kommer ångra mig om jag inte tar mig i kragen snart, börjar ta in och producera text och idéer. Men till det där framtida jaget vill jag-här-och-nu bara säga att: det var inte så jävla lätt som du nu tänker i efterhand. Eller är det det? Är jag bara lat?

Trött...

Kanske  grundas problemet i att jag egentligen vill slänga mig iväg ut i något helt nytt, något annat, något främmande. Nya korridorer. Nya sätt. Nya uppdrag. Och återse en naivitet som gör saker bedragansvärt lätta. Problemet är att vi lever i verkligheten. Och den är sällan vare sig snäll eller spännande. Det kanske inte ens finns något gräs på andra sidan.

Feg...  

Jag vet inte om jag försöker bli fri nu, eller om jag är fri och håller på att bli ofri. Är jag på insidan eller på utsidan? Finns det något sant och något falskt? Har frihetens och kunskapens hus blivit ett fängelse? Växer min ovilja ur frihetslängtan, eller är det någon ondskefull fjättrande gestalt som försöker lura mig? Lura mig in i dumhet och lathet och fängslande begränsning, på de öde slätterna utanför kunskapens hus?

Förvirrad...