Fars far begravdes idag. Så var det med det. Männen i familjen bar honom och langade ner honom, djupt i jorden. Då jag inte kände farfar särskilt väl blev det hela allvarligt först och främst då lilla lilla lilla späda 98-åriga farmor gick fram till hålet i marken för att ta ett sista farväl. (Innan dess, under promenaden efter kistan mot graven, var jag mest upptagen med att skämtsamt prata med mamma om hur fruktansvärt pissnödig jag var). De var gifta i 70 år. Om de träffades på cykelfabriken eller redan då farfar jobbade som dräng, det vet jag inte säkert. Men de slog sig i alla fall snart ned i ett egenbyggt hus, där släkten samlats för högtider varje år sedan dess. Barn och barnbarn bland trädgårdens frukter, tårta, godis och tomtebloss, katter och blommor och påtår. 

       Men tiden går. Fin barndom blir matt vuxenhet. Stark vuxenhet blir trött sjuklighet. För varje år blev den till en början oändliga bilfärden ner till farmor och farfar kortare och kortare. Trädgården mindre och mindre. Släktingarnas hår gråare och gråare. Idag var min farbroders hår helt vitt. Yvigheten försvunnen.

      På slutet var farfar inte farfar längre. Långsamt och i flera steg försvann han. Inget plötsligt, ingen överraskande ögonblicksförlust. Kanske blev det så lättare för farmor att säga farväl. Kanske inte. Men, trots ben smala som en fågelunges är farmor ännu en riktig krutgumma som, slirar fram snabbt i sparsamt använd rullator, som ser ypperligt förvånad ut när vi försiktigt föreslår att "du kan åka i bilen farmor, så går vi andra bort", och som med märklig styrka sliter upp tunga dörrar. Hon har nog lite gudablod i kroppen, något outtömligt.  

Nåväl. Vila i frid farfar.