Det kunde ha blivit något av henne, om det inte vore för...

(avbrutet blivande)

För man blir ju något först när publiken erkänner.  Ingen finns bakom ridån. Där är inga, där blir inga. De icke-varande bakom ridån vegeterar där, likt stenar eller träd, men de är inte något, och de är absolut inte i blivande. De kan bli något först på scen, om de syns, inför ögon som erkänner. I ensamheten finns vi inte. Inte ens om vi faktiskt har några privata betraktare som erkänner en, så finns vi. Vi finns bara om vi står inför den anonyma massan: om den anonyma massan, de okända andra, de okända opartiska, erkänner att - vi har sett dig, du finns, du har blivit.

Det kommer aldrig bli något av henne.

Jag drömde att jag badade mitt på ett stort mörkt hav. Jag skulle flyta i en ring med vän och bekanta. Men jag fick inte plats. Jag försökte dyka, de hindrade mig. Jag blev ensam kvar och dök ensam. Reste bort. Såg ett höstfärgbeklätt berg. Badade i ett kallare hav.

Förkylningen växte till sig under tiden detta hände.

Jag läste om en själens förkylning igår. Hellre kroppens förkylning än själens förkylning, kan man snabbt och tvekanslöst fastslå, efter att ha läst kapitlet "ennui: ledan" i Karin Johannissons  Melankoliska Rum. Av alla melankolins olika delar och yttringar framstår denna som den mest frustrerande. Det finns så lite magiskt glitter över den. Så lite romantik. Så få tillfällen att inbilla sig att "galenskapen äger en styrka och en kreativitet, en nyckel bort". Ledan är att drabbas av tillvarons meningslöshet, den icke-tillfälliga meningslösheten, den långa meningslösheten, den oundflybara meningslösheten. Ja, en existentiell melankoli, en existentiell leda. En leda inför en verklighet som endast innehar tre nyanser: vit, grå, mörkgrå.

      Ledan är en själens förkylning: där själen blir slapp, seg, stelnad. Slöja  mellan jaget och världen. Att vara avskärmad. Att vara främling inför sig själv och världen, inför den egna kroppen. Att vara inlåst. Att förlora världen. Att äcklas.

"Förkyld i själen. Själskall, själsslapp, själsligt illamående. Andligt talat dålig smak i munnen. Olust. Bara olust. Allmänt äckel" (en urled).

Den som inte äcklas, och i detta äckel når en kraft att bryta sig loss (av ilska kanske? där har man ju varit...), bär istället på den absoluta, rena ledan. Oförmåga att företa sig saker. "Jag är ingenting, jag gör ingenting, jag lever inte, jag vegeterar. Jag älskar ingen; inget fyller mig med avund, jag känner och tänker bara en enda sak: att jag fryser och att jag är urled", som Théophile Gauitier skrev i mitten av 1800-talet. Ledan är att känna av alltings intighet: världens tomhet. Här föds oförmågan att handla, skapa, ta fart. Rastlöst stillasittande. Förlamning, passivisering.

       Resande och längtan efter det ouppnåeliga (och således oförstörbart trygga) blir den uttråkade och äcklades flyktvägar. Det finns två poler och man måste välja en utav dem: fysiskt rörelse där själen finner ro, eller stillasittande där själen förtvinar. Man vagabonderar, eller sitter still. Man förälskar sig i de allaredan bortlovade.

      Sjukan är tätt bunden till 1800-talets borgerskap - det är mot den borgeliga världen många urleda riktar sitt äckel:

"Ett fall från 1915 är två bröder ur övre medelklass som båda tycks ha vänt ryggen åt det borgerliga kraven på karriär och inordning. De besöker läkare individuellt, förmodligen ditskickade av familjen. Den yngre (27 år) är besatt av resande och lever ett kringflackande liv. I journalen antecknar läkaren som diagnos: vagabondism. Problemet med den andre brodern (35 år) är ett annat. "Han gör ingenting".

Två sidor av samma mynt. Jag tänker att i somliga av oss förenas de båda. Men det vågar man knappt säga - för då har man hängett sig åt borgerskapet. Det är som om man i samma stund erkände att man är borgare, en priviligierad, en bortskämd, en rik fattig. Det är jag inte. Men jag dras likväl mellan att ingenting göra, att ingenting kunna göra, och att vagabondera, nomadisera, ströva runt för att slippa göra ingenting - och för att titta på det ouppnåeligt eviga; de djupa haven, de höstfärgade träden i sluttningarna.