En ganska tom men ganska bra dag (skriver jag utan eftertanke och undrar sen: råder det ett motsatsförhållande mellan tom och bra?). Jag hittade en stor pinne som såg ut som orm i skogen. Den slets loss från sitt träd och Djuret betraktade lyckligt hur jag hoppade och for och slogs. Den bubbliga glädjen som fanns i hans ögon smet in i mina, vi skrattade.

Sedan bar jag pinnen på axeln hem och allt luktar tall här nu. Det är bra det. Pinnen skall täljas och bli till spiralpinne. Man blir lycklig av att tälja. Om alla hade täljt lite, då och då, eller alltid, i varje stund, så hade vi haft en lycklig mänsklighet, rofylld och obrydd. De skulle kanske ha lite ömma fingrar, för kniven måste pressas hårt: men kroppen får gärna lida om det gör själen ren, tycker jag. (Och ja, jag förnekar, givetvis, att det skulle föreligga något slags löjligt beroendeförhållande mellan själ och kropp, skitsnack säger jag åt det och fnyser och täljer vidare).

En pinne är redan täljd och klar. Härunder följer berättelsen om den svåra kärleken pinnen och foten. Det är så sorgligt. Man skulle kunna gråta.