Härom dagen gick jag med Djuret och lyssnade på P1. Där talades om revolutionslusta: att bryta ner fullständigt, till aska och stoft, tills det som var förvandlats till ett svart kol utan igenkänning. Och så kom, apropå det svåra och ofta misslyckade arbetet med att bygga upp nytt, det intressanta förslaget att "nej, det är inte det som driver: det verkar finnas en inneboende längtan efter tillgång till undergångsscener, ruiner, ickecivilisation, kaos: fram till dessa lustfyllda scener tänker man lätt och gärna - men inte längre, inte förbi och fram till frågan 'Hur gör vi sedan?'"

        Och så tänker jag på Freud och dödsdriften som, om den finns, är en drift att bryta sönder och bryta upp, befria från vilja och lust och lidande, återgå till ett inorganiskt något, i en död där döden inte längre behöver fruktas. Hand i hand med Eros - viljan att njuta och med alla medel upprätthålla den värld som tillåter njutning - strövar denna destruktionsdrift runt på slätterna. Sammanbundna men avskilda, ömsedidigt beroende av varann men i ständig kamp. Freud torde ha inspirerats dels av första världskriget, och allt vad detta tydde på och (be)visade, och dels av den tyske filosofen Arthur Shopenhauer som likt en västerländsk buddhist slöt sig till, att döden är att föredra framför den livs- och lidande-upprätthållande Viljan, besudlad av ego, makt, kroppar och begränsningar.

       Det finns något vilosamt i tanken på ingentinget, på den stora sömnen, på stillheten, på tomheten i vilken inget skulle kunna erfaras eller vara. Befrielse. Men sedan är det ju även så att döden knappast är en avskildhet: den finns i livet, den är livets möjlighetsbetingelse - den oändliga ändligheten är alltets grundpremiss. Dömd och bestämd är sten såväl som rådjur att vackla, mellan liv och död, mellan tillkommande och bortfallande, mellan vilja att dö och vilja att leva. Och själva strävan efter liv bekräftas i döden, i livets möjliga upphörande. 

        Den stora döden är... ja, vi vet vad den är och vi vet att vi ändå inte vet, vad den är, förrän den är här. Sömnen är, måhända, den lilla döden. Åtminstone är de släkt. Thanatos, den dödsdemon som Freud låter gestalta dödsdriften, var son till natten Nyx och mörkret Erebos, tvillingbror till  sömnen: Hypnos. Vi försvinner en stund om natten, tappar viljan och egot och allt det där (men inte fruktan, inte viljan att vakta livet från hot). Och kanske är skräcken - ja, skräcken - inför att inte lyckas somna, inför sömnlösheten, en skräck inför livet utan död, inför livet utan motstånd i det ansiktslösa intet, inför ett levande som blir meningslöst i samma stund som det slutar att hotas av sin egen ändlighet.

     För det är ju först där, öga mot öga med vår egna dödlighet, som vi förmår älska oss själva, på samma sätt som vi endast kan älska den som är ändlig: inte ändligheten själv, måhända, men likväl - det som är genom att vara ändligt.

Fast vänta lite nu. Sömnlösheten, skräcken inför sömnens möjliga uteblivande, kan likväl grundas, i en dödsångest, en gnagande förlusträdsla, att inte kunna drabbas, nå eller behålla. Att förlora, att rädas förlusten och så se att - jag förlorade, eftersom jag fruktade förlusten. Märkligheter. Märkligheter. För jag vet ju samtidigt, att för min del är det inte så - dödsångest har jag aldrig drabbats av, snarast är det tanken på min egna död som gör mig lugn, som ger mig ro, när sömnen inte kommer. Jag fruktar inte intet. Men jag fruktar, att förlora intet: att förlora tillgången till den lilla dödens ro.