Sömnens enZzzym har producerats i föga stora mängder, det senaste. Halvdvala i natt: riktiga drömmar blandade med minnen av "har detta hänt?"-frågandet. De båda dröjer sig kvar än nu, på söndagsmorgonen. Så jag dras med en lite kuslig, sorgsen känsla: av otrevliga drömmars intryck, spår de lämnat. Och jag undrar, än en gång: alla andra gånger då, när man vaknat från drömlös sömn, men med en känsla, en stämning, en förnimmelse, - är det likadant där? kan drömmar man inte minns sätta grund för den gryende dagsstämningen? kan knappt märkbara avtryck av ett glömt minne avgöra så mycket som en hel dagsstämning? Jag tror det.

Kusligt är det också hur medlandet mellan under och ovan verkar minska. Minns ni era drömmar? Vart var ni i natt? Vilka träffade ni? Hur slutade det? Vad skrämde er? Vem dog? Många verkar ha tappat förmågan: där blir istället ett snabbt våldsamt, helt abrubt avslut på sovandet - man kastas in i omedelbar medvetenhet och nattens händelser ligger kvar beslöjade, varmt under duntäcket. Som om en tjock mur, inom loppet av en sekund eller ett ögonblick, upprättar sig själv på den vaga gränsen mellan den ena och den andra zonen.

       Så växer avstånd mellan jaget och jaget, mellan de sedan länge i underjord kedjade känslorna, och den sedan lika länge belönade och matade självkontrollen; rationell, sansad, med huvudet kallt. Det är i sådana vatten, med murar och fördämningar, som monster föds. De lägger ägg i ljumma dammar som bildas då strömmen binds upp.