Läser om manlighet och mannens tårar, mannens kropp och hur den blev allt mer sluten, efter 1700-talets relativa känslosamma öppenhet. Tårarna torkar inte, men de konverteras, blir till spänning på insidan, eller sipprar fram försiktigt på mörka kammare, i ensam hemlighet, utan publik. Kroppen tränas, med gymnastik och med allmän andlig behärskning: för att fullända en idé, om manlighet. Förnuftig, samlad, stark, stabil och måttfull, vi har hört sagan förut.

       Kvinnorna å sin sida gråter och är hysteriska, inne hos sig, med varandra, och i de delade rummen. Allt förpassas dit, till det andra könet. Det hysteriska könet som får lov att ge uttryck för sina känslor, som förväntas ge uttryck för sina känslor, men som kanske även tvingas bära på och ventilera det andra andra könets känslor, det sluta könets känslor, de som förtryckts. Dubbla mått tårar hos kvinnan, uttorkning och förtvining hos mannen. Den man som gråter offentligt drabbas av skam, för då avslöjar han en väl dold androgynitet: en gråtmild kvinnlighet innanför bröstet. Han avviker. Mannens tårar blir kusliga.

Men visst är vi påväg mot en jämlikhet. Förändring. Utjämning. Visst är det så. Det ser vi ju. Ja, idag gäller samma regler för kvinnan som för mannen.

Båda parternas kinder förväntas vara torra.