Läser om manlighet och mannens tårar, mannens kropp och hur den blev allt mer sluten, efter 1700-talets relativa känslosamma öppenhet. Tårarna torkar inte, men de konverteras, blir till spänning på insidan, eller sipprar fram försiktigt på mörka kammare, i ensam hemlighet, utan publik. Kroppen tränas, med gymnastik och med allmän andlig behärskning: för att fullända en idé, om manlighet. Förnuftig, samlad, stark, stabil och måttfull, vi har hört sagan förut.

       Kvinnorna å sin sida gråter och är hysteriska, inne hos sig, med varandra, och i de delade rummen. Allt förpassas dit, till det andra könet. Det hysteriska könet som får lov att ge uttryck för sina känslor, som förväntas ge uttryck för sina känslor, men som kanske även tvingas bära på och ventilera det andra andra könets känslor, det sluta könets känslor, de som förtryckts. Dubbla mått tårar hos kvinnan, uttorkning och förtvining hos mannen. Den man som gråter offentligt drabbas av skam, för då avslöjar han en väl dold androgynitet: en gråtmild kvinnlighet innanför bröstet. Han avviker. Mannens tårar blir kusliga.

Men visst är vi påväg mot en jämlikhet. Förändring. Utjämning. Visst är det så. Det ser vi ju. Ja, idag gäller samma regler för kvinnan som för mannen.

Båda parternas kinder förväntas vara torra.

 

Ratatosk

29 oktober 2011 22:40

Intressant.Instämmer till stora delar men besvärar som vanligt.Marx nämnde något om att ska samhället förändras så måste människan förändras.Ska mannen förändras så bör kvinnan det också.Tänker mig att feminismen glömmer att det finns skyldigheter och inte bara rättigheter att utjämna?Kvinnan ska ha lika rättigheter som mannen,är hon beredd att axla skyldigheterna?Är hon beredd att lämna rollen som evig prinsessa där mannen rusar runt halva jordklotet för att fånga blomster i kamp med lejon och krokodiler?För att sedan stå sönderriven under en balkong där prinsessan,som vigt halva livet åt sina fickspeglar,kan triumfera över att mannen sätter sitt liv på spel medan kvinnan njuter av sig själv och sina beundrare?Varför ska mannen uppvakta kvinnan,om man säger så?Den dagen när kvinnan börjar uppvakta mannen då förändras också mannen i den riktning kvinna önskar skulle jag tro.Feminismen som rörelse förstår inte vad det innebär att aldrig bli uppvaktad,att alltid förväntas vara uppvaktaren.Synpunkter? ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...