Märkligt lite rör sig i mitt huvud. Men jag hade en erfarenhet som skapade spänning, en stund. Fast spänningen hade blivit större, om jag inte hade vetat redan, på förhand, så mycket om vad upplevelsen var. Avdramatiserande vetskap - lite som när spökena blev hjärnspöken, någon gång i samband med vetenskapligandets intåg i människovärlden. 

Nåväl.

Det stormade mycket ute och inne, så jag var beredd, redan vid sänggåendet, att det skulle bli oroligt i natt, en orolig sömn. Så blev det också. Vinden for hårt mot väggen. Väsnades. Anföll, som en levande varelse, med andning, hjärta, och så. Men så kom plötsligt ett annat väsen - högt ljud från mitt egna huvud, mekaniskt, rytmiskt, överraskande - kronk-kronk!. Jag vaknade. Och upptäckte att jag inte kunde röra på mig. Kroppen sov, jag var vaken. Vaken och fängslad i paralys, i stel kropp, stelt skal, stel materia, orörlighet. Inte ens ögonen kunde öppnas.

Jag visste att detta var sömnparalys. Inte farligt. Inte helt ovanligt. Jag visste det, så jag blev inte rädd. Mest nyfiken på detta märkliga tillstånd, som jag aldrig upplevt tidigare.

Jag hörde samtidigt obehagligt höga ljud. De var... mekaniskt pulserande, rytmiska, och påminde (hur mundant den än må låta) om när man har råkat få vatten i örat, och det kluckar i örongången: ett barskt och fysiskt ljud, tjockt, icke-förhandlingsbart. Och där fanns även starka vibrationer, ovanför mitt huvud, på hjässan, den bakre delen. En minnesbild kommer till mig: hur väggen bakom huvudkuddarna vibrerar. Detta kan jag omöjligen ha sett, eftersom jag inte kunde öppna ögonen. Jag antar att mitt medvetande (ja, jag var vid medvetande, helt klar i huvudet), utan att jag märkte det, hade översatt vibrationerna ovanför huvudet till denna bild av en skakande vägg.

        Ljuden och vibrationerna var mer obehagliga än faktumet att jag inte kunde röra min kropp. Alltsammans varade i 0,5 - 1 minut. Sen upptäckte jag att jag kunde vifta på tårna, och med ens kom resten av kroppen loss, och ljuden försvann tillsammans med vibrationerna.  Som i ett trollslag. Back to normal.

Så att... paralysen känns inte överdrivet märklig, egentligen. Kroppen sov, medvetandet var vaket. (Kroppen förfryses i drömsömnen, så att man inte råkar leva ut drömmarna rent fysiskt: ty det kan då gå illa). Det märkliga var ljuden och vibrationerna.

      Instinktivt vill jag säga att det kändes som en friktion, mellan kroppen och medvetandet. Ja, alltså, som om medvetandet de facto vore en själ, fristående, avskild, och som om ljuden och vibrationerna vore ett resultat av denna själs utbrytningsförsök. 

Som om där fanns en spänning mellan ett x och ett y.

Som om där fanns ett x och ett y.

Som om där fanns ett x.

Som om där fanns en själ.