Man vet inte varför vissa drömmar är hemska. I natt tvingades jag vakna efter... något. Jag minns knappt en enda scen, men kanske fanns där en bild av något mörkblått, en torso med något svart? Sedan kan man inte längre ligga med ryggen mot rummet, för man vet att det måste finnas något där.

   Tänd lampan. Ett vagt ljus räcker.  Inget annat får plats när ljus fyller rummet. Det drar sig undan, antar jag. Återvänder till en annan plats, som inte alltid varit dess hem, men som blivit det när ljuset gjort sina berömda framsteg.

Jag tror att det som nästan kom till mig tog sig in genom tankar som tvingades på mig under nattpromenaden, som ägde rum några timmar innan sömnen. Det var sådär suggestivt ute. Nästan fullmåne och disigt. Och så hände det, att jag märkte att jag gick och tänkte på (och inte kunde sluta tänka på) Trollkvinnan - den vidriga smutsiga varelse som kom från skogen, i en dröm i somras, och försökte strypa mig; med ett hånfullt leende på en liten men bastant kropp. 

   När som helst kunde hon stå framför mig på stigen, visste jag. Snett leende. Helt stilla. Helt tyst. Jag vet att det är farligt, eller i alla fall mycket ofördelaktigt, att tänka på henne ute i skogen om natten. För det mesta har jag inga problem med ett låta bli - men nu kunde jag ändå inte sluta.

    När jag fick syn på något malplacerat utmed en månbelyst kulle tog fantasin över, en stund. Jag stannade och tittade. Är det ett djur, en stubbe, eller är det...? Jag skulle just till att gå fram, undersöka, när det lilla malplacerade självmant rörde på sig och visade sitt sanna jag.

Ett rådjur.

Jag var redan inne på välkomnande stigar när jag senare under natten vaknade, och starkt kände att jag inte var ensam. Tanken var redan introducerad.

Men var det jag eller något annat som introducerade den?

Jag talade idag länge med en alkoholiserad finsk man som trodde sig vara Jesus. "Jag är en Mästare!", deklarerar han. "Men, skulle Jesus, som är du, ha sagt så? Var inte Jesus, som är du, väldigt ödmjuk?". Jag möts av stora, förvånade ögon. Eftertänksamhet. "Jo. Jo, det har du rätt i! Han var väldigt ödmjuk!".

      Han nämner sedan att han hade haft visioner. Jag frågar om dessa, men han låtsas inte om att jag frågat. Däremot berättar han gärna, att Jesus inte sa ett ord på väg till korset och under korsfästelsen. Och inte heller han, den finske Jesus, var rädd för döden, påstod han. För han hade Jesus, han hade och var Jesus på en och samma gång. Och Jesus var bara hans.

      Han berättar om sin dotter. 28 år gammal, fyrbarnsmamma, Chalmersstudent. "Jag saknar henne så." "Din dotter?, undrar jag. "Nej, Josefin, min fru", svarar han. "Då får du väl försöka hitta något annat att brinna för?". Ett sarkastiskt skratt ljuder och jag förstår precis - "Något annat? Vad skulle det vara?", undrar han. Jag har inget svar.

Människorna på vagnen hör vårt samtal. Men de låtsas inte om det. De sitter en halv meter ifrån den finske mannens röst utan att höra. De har ju hörlurar. Det hade jag med. Jag skulle just avnjuta Riders on the storm när Jesus krävde min uppmärksamhet. Mina medpassagerares försök att inte finnas till var mer fascinerande än det faktum att jag pratade med Jesus i egen hög person.

"Jesus var hårdrockare".

"Fanns hårdrock på den tiden alltså?"

"Ja, det är jag säker på".

"Boxning också?"

"Jaja, jag är ju boxare, så..."

"Vad har du gjort av ditt liv, Tommy?" börjar han sjunga. Jag frågar "Tommy?, är det du?". "Ja, jag har skrivit den här låten själv". "Har du några svar på frågan då?" undrar jag. Jag får ett kort och gott "nej" till svar, och sedan är det bara till att lämna ifrån sig ännu ett sarkastiskt, gemensamt skratt.

       Han vill att jag skall titta honom i ögonen. "Vad ser du? Visst är de snälla? Jag har goda ögon". Det hade han. Men jag vet å andra sidan inte om jag någonsin sett en människa med onda ögon. Alla människor är sårbara i ögonen. "Vissa människor blir rädda när man tittar dem i ögonen" säger jag. Han förstår inte alls vad jag menar. "Blir du rädd när du tittar mig i ögonen?". "Nej nej, men andra blir rädda när jag tittar dem i ögonen". Han förstår fortfarande inte vad jag menar, och återkommer hela tiden till ett klandrande av sig själv. Vi lämnar det.

       "Jag blir så arg, förbannad, på att folk inte fattar!" utbrister han plötsligt, högt, aggressivt, apropå tro, och apropå hans övertygelse om att jorden snart kommer gå under. Jag såg hat i hans goda ögon. "Men man kan inte tvinga folk till tro?". Han skrattar igen "nej nej, det har du rätt i, det har du rätt i". Hatet försvann. Och ersattes av ännu en glimt av cynism.

        Min hållplats. Jag ställer mig upp, säger farväl och ser två svarta killar som suttit bakom mig. De tittar på mig med förvånade, medlidsamma, hånfulla och samtidigt respektfulla ögon. Ögon som utan röst sa:  "jävlar, stackars lilla flicka, vi beklagar att du fick stå ut med detta, men starkt jobbat: varför pratade du överhuvudtaget med honom".

Jag vet inte riktigt, men jag led inte. Däremot undrar jag vad som hände efter att jag lämnat vagnen.

Jag har anlänt i hypokondrin. Snart har jag alla sjukdomar. Jag tror att jag har ärvt dem från morfar: han hade också alla sjukdomar, alla utom livmodershalscancer - men jag har ju ett kön som är bättre anpassat till just den sjukdomen, så förmodligen har jag även den. Den och en hel drös moderna och postmoderna sjukdomar som morfar inte behövde ta ställning till.

      Egentligen är det nog något annat ont som projiceras i alla dessa svettiga och bitvis helt övertygade självdiagnoser. En såndär gadd som är så liten på ytan, men som undertill kan sänka Titanic. (Jag vet att jag överdriver). Dörren till den verkliga sjukdomsinsikten är i vilket fall både stängd och gömd. Och jag har ingen kofot.

Men oj, förlåt, jag sjönk bort någonstans - in i det sociala, tror jag - och försvann en stund. Och jag har gått och sörjt och fruktat skrivandets eventuella död ett par dagar nu. Så vi gör ett återupplivningsförsök.

Trots att vinden har stulit mycket av mig.

Trots att två stormar har passerat

och trots att det nu i natt

kommer en till.

Det är ändå skönt. Alla de där stormarna. Men alla bottnar och fundament rasar de sönder. Mitt huvud värker och mina käkar, gör ont. Det är ett smältande, kanske, eller?, vem fan vet.

         En gång mindes jag, plötsligt och utifrån ingenting, att jag vid många tillfällen i okända förträngda tillstånd nästan tvångs-bitit sönder mina tänder. Gnaga gnaga gnaga: in till det absolut paradoxala. För jag tänkte och visste samtidigt, hela tiden, att "jag får inte bita ihop hårdare nu, jag har ju inget att mala: min mun är tom men jag måste gnaga, gnaga snett och envist tills tandrötterna knakar - tills det gör ont och jag ser att jag står på bristningsgränsen". Bit ihop hårdare, mal sönder det som finns men inte finns, det som nästan finns och som måste malas. Flisa tänderna i brist på föda, och i brist på levande döda.

        Jag har länge haft en tanke om att det där tuggandet av luft är ett tuggande av något som blivit nästan helt och hållet glömt och gömt. Något som bara finns kvar genom avsaknad: som ett hål i marken, eller ett låst tomt rum. Sörjandet av och dialogen med trauman, brister, tvister; för det metaforiska medvetandet blir bilden av sådana processer en bild av ätande - en alkemisk process av förädlande: ta det som bränner, kyl det i saliv, införliva de levande döda i ditt liv.

       Men det kan bara göras om det som bränner har en form eller skepnad. Annars måste man tugga tomheten i ovetskapen. Våra tänder är inte anpassade till vakuum eller hålighet. De vill ha motstånd och friktion, något fastare och tydligare - något som kan bedömas och tas om hand. Tuggar man tomhet eller avsaknad får de inget sådant, utan möter bara den farliga hårdheten i sig själva.

Tand mot tand i minnesförlustens land.

Julhelg och jag är hemma hos föräldrarna  ute på landet. Himmelen var stjärnklar igår kväll och om hungern inte hade gjort sig påmind, hade jag fortsatt promenera ytterligare ett par timmar. Men den största skönheten är också alltid plågsam: man kvider hjälplöst och sörjande, inför dimman och frosten och stjärnorna ovanför de öde slätterna. Något måste göras, känner man, men inget kan göras, vet man. Det finns något otäckt i det skönaste av det skönaste. Någon har, tror jag mig minnas, definierat det sublima på det viset: som delat mellan överväldigande perfektion och något groteskt otäckt. Ty en absolut förfinad skönhet, godhet, fred, skulle i ögonblicket för sin perfektion konverteras och bli till sin motsats. Det är endast inför det otäckt vackra, som man bli bergtagen och  känner att något skulle kunna utvinnas; om man inte hade varit så liten.

Men man är liten och kan inte utvinna det som finns, i det som drabbar en. Så man börjar istället känna en sorg. Och kanske är det just sorgen, och hur den plockar fram en känsla av ett onåbart Bortom, som utgör den gömda skatten.

Ute i natten ser nästan allting ut som björnar, tycker instinktsjaget. Under en timmes promenad hinner jag utbrista "Åh! En björn", bli kortvarigt skrämd och skratta lättat minst fyra gånger. 

      Björnrädslan. Det är en annan rädsla, en sällsynt rädsla. En rädsla som verkar komma från äldre känslolager, från en lågt belägen platå som genom åren täckts över nästan helt, av damm och olika grå sediment. Det är en rädsla som kanske inte är ursprunglig, men likväl gammal; omodern i det att den inte kretsar kring urbant vaga faror - framtid, framgång, ensamhet - utan istället kring ett omedelbart och absolut hot, mot kroppen, mot livet, mot existensen.

(Fast jag får erkänna att rädslan för nattbjörnar i mycket påminner om min rädsla för biljettkontrollanter, hur moderna de senare än må vara).

Vill ni åt denna sällsynta rädsla skall ni gå ut bland träden på natten. För ute i natten finns det många björnar. Även om de inte finns. De är barn av mörkrets barn - att inte veta - och av Människan - hennes fantasi, vilja till liv, och känslighet inför stämningar.

      Att inte veta och Människans dofter blandas i natten och det luktar, för björnen, härligt lockande honungssött. Och jag tycker att nattbjörnen luktar lika lockande gott. Den har en exotisk doft, en spännande doft som tillfälligt bryter igenom avgaser och överröstar den täta dimman av vag oro.

Storm!

Blås omkull mig!

Du som är större.

Du som är den du är.

Du som kan om du vill.

Det blåser upp mot klass I-varning i Göteborg idag.

En påminnelse eller en återkomst. För det är stundtals som om man vore tillbaks i en tid av förtrollning; en tid fläckad av högre väsens närvaro, absoluta krafter, outgrundlighet och obindbarhet. Stormen är barsk omfamning, utan rätt och fel, utan styrningsmedel - herre, vad skall du göra med mig här näst? från vilket håll kommer du? kommer du att bli ännnu starkare? Befriande underlägsenhet eller utelämnadhet - det finns något att inte råda över, något våra bleka knapprande fingrar inte rår på. Det finns något att vara liten inför. Åh, denna lättnad!

Ekonomiska kriser och krig och svält - det finns många krafter som är större och starkare än den enskilde. Men till skillnad från den ryckande vinden (som ibland liknar en vägg) måste de människogrundade krafterna åtföljas av en grå känsla av skuld.  Stormen å andra sidan är inte girig eller ytlig, den är inte självisk eller kommen med ont uppsåt - den är inte mänsklighetens förlängda arm. Den är och gör vad den är och den påminner, därför, om ett drömt paradisiskt tillstånd som vi alla hatälskar: ett naturlighetens tillstånd av oskuld bortom moralen och eviga ställningstaganden. 

Vi känner inte skuld inför stormen. Den är sin egen. Den är stark. Och när den andas på oss kan vi andas ut. För den visar, att naturen håller sig stark och enskild; trots tusentals år av tämjningsförsök. Du lever än, stackars slav. Du verkar stark. Och det var på tiden att du gav mig ett slag tillbaks.

Drömmer om vistelse i underjorden med mormor (där fanns ibland små barn och (alltid) tre förbjudna rum: ett med lik, ett med gudastatyetter, ett med okänt innehåll), och om förbannelser åtföljda av felriktade eller legitima beskyllningar, och om en obrydd fader som låter mig sova utanför huset. På radio tar man upp frågor om konstiga missuppfattningar. En man sägs tro att kvinnor bara blöder när det är fullmåne. Radiopratarna ställer sig oförstående och jag pekar ett präktigt finger åt frånvaron av idéhistorisk och religionshistorisk bildning. Tänker på metaforen och det som man inte vill avtäcka: det som greppar bara lite grann, lite nästan, lite mindre tämjande, genom att sikta lite förbi eller bortom. Som den svaga stjärnan i Karlavagnen. Tänker på kärleken, som finns någonstans där i det onåbara, som relationen till det som man vill ha-greppa-äga samtidigt som man inser att man förlorar genom att ta. Och märker att den tuggande och huggande, den skälvande kärleken bara finns mellan mig och djuren. I djuren drar jag alltid Hjärter Ess. Det går inte att förlora. Björnar ser söta ut till och med när de nästan dödar varandra. Det såg jag på teveapparaten igår. På den andra kanalen gick en dålig förövare-reducerande dokumentär om en kvinna som fick alla, i tamsig trans, att inse att de blivit sexuellt utnyttjade. Jag gillade kvinnan för hon var ett rovdjur. En som kan yla mot månen, jämte de blödande kvinnorna. Det är fullmåne om två dagar. På lördag. Det drar. Mitt psyke förbereder sig med en irriterad dvala. Jag börjar bli för personlig. Texten borde indelas i stycken. Men det finns få avbrott, i historien. Det löper och löper på, det återkommer. Revolution: en evig återkomst. De första skall bli de sista. Tror ni att jag har kommit med fred? Jag har kommit med svärd. "Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender." Sa Jesus. En revolutionär. En pre-post. Att likt en dekontruktör vända hierarkier och dikotomier upp och ned. Försätta allt i en gynnsamm förvirring. Kränka de starka, stärka de kränkta (alla utom Birro). Men vattnet hittar snart tillbaks till sina gamla fåror. "Det är ju här vi skall bo." Så stelnar det och det blir - en återkomst: det gamla i ett Nytt. Man rensar i de många levande texterna, i de levande orden. Hur länge orkar man stå kvar på en mark som ständigt rör sig? Inte länge. Man märker snabbt att man säger "ligg!" och då lägger det sig. Även kritiken kan gå den vägen: ifrågasättande av det förgivettagna - Herre min Gud, vilken välsignelse! Prisa Sokrates! Men när ramar upplöses löper plötsligt frågan amok. Likt en skållad kyckling rusar den kring det mest betydelsefulla i det personliga livet. Tänk om. Tänk om. Ifrågasättandet blir en dogmatism som är mer plågsam än de religiösa eller politiska dogmatismerna, eftersom den likt en igel sätter sig på själen. Det är så man söker sig till oaserna i de stormigt rörliga öknarna. Sand i ögonen och desperata rop: Min Gud, ge mig frid. För det är Satan som är anklagaren, på gott och på ont. Den första dogmutmanaren och, vår evige Andre. Hotfull än intill dessa dagar, kanske mest för saker som tillskrivits henom i en historia av utanförskap. Utanförskap. Tänk: jag skrev just in Satan i en svensk socialdemokratisk diskurs, som det kan gå.

I hold my breath and I count to three.