Men oj, förlåt, jag sjönk bort någonstans - in i det sociala, tror jag - och försvann en stund. Och jag har gått och sörjt och fruktat skrivandets eventuella död ett par dagar nu. Så vi gör ett återupplivningsförsök.

Trots att vinden har stulit mycket av mig.

Trots att två stormar har passerat

och trots att det nu i natt

kommer en till.

Det är ändå skönt. Alla de där stormarna. Men alla bottnar och fundament rasar de sönder. Mitt huvud värker och mina käkar, gör ont. Det är ett smältande, kanske, eller?, vem fan vet.

         En gång mindes jag, plötsligt och utifrån ingenting, att jag vid många tillfällen i okända förträngda tillstånd nästan tvångs-bitit sönder mina tänder. Gnaga gnaga gnaga: in till det absolut paradoxala. För jag tänkte och visste samtidigt, hela tiden, att "jag får inte bita ihop hårdare nu, jag har ju inget att mala: min mun är tom men jag måste gnaga, gnaga snett och envist tills tandrötterna knakar - tills det gör ont och jag ser att jag står på bristningsgränsen". Bit ihop hårdare, mal sönder det som finns men inte finns, det som nästan finns och som måste malas. Flisa tänderna i brist på föda, och i brist på levande döda.

        Jag har länge haft en tanke om att det där tuggandet av luft är ett tuggande av något som blivit nästan helt och hållet glömt och gömt. Något som bara finns kvar genom avsaknad: som ett hål i marken, eller ett låst tomt rum. Sörjandet av och dialogen med trauman, brister, tvister; för det metaforiska medvetandet blir bilden av sådana processer en bild av ätande - en alkemisk process av förädlande: ta det som bränner, kyl det i saliv, införliva de levande döda i ditt liv.

       Men det kan bara göras om det som bränner har en form eller skepnad. Annars måste man tugga tomheten i ovetskapen. Våra tänder är inte anpassade till vakuum eller hålighet. De vill ha motstånd och friktion, något fastare och tydligare - något som kan bedömas och tas om hand. Tuggar man tomhet eller avsaknad får de inget sådant, utan möter bara den farliga hårdheten i sig själva.

Tand mot tand i minnesförlustens land.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...