Jag drömde om en mycket mycket mörk värld, där varje rörelse var seg, som om den vore en rörelse genom sirap. Jag tror att jag flög, eller snarast kämpade fram, i den tunga luften. Och jag hade, innan eller efter den mörka världen, målat mig i ansiktet - svart och mörka nyanser av blå, grön, röd. Fram trädde då, med färgen, tidigare osedda drag. En förvandling, och jag såg i spegeln hur mitt ansikte hade blivit en arkaiskt grov mongolsk eller samisk kvinnas ansikte. Med ögon som liknar ett rovdjurs.

Men mest har det drömda glömts bort, det senaste. Tungt svart, ogenomtränglig sömn. Mycket finns att göra i drömvärlden, vad det verkar. Kanske har jag tagit på mig för mycket, måste jobba övertid.

Jag har lämnat ett hemligt meddelande till mig själv, och andra andra. Det borde vara nästan (alltid nästan) omöjligt att glömma något nedskrivet så totalt och absolut som jag lyckats göra. (Jag skrev i ett konstigt tillstånd). Lappen har legat insydd i en nalles mage, tillsammans med en annan nalle, i 3-4 år.

         I helgen skulle nallen tvättas och jag funderade på hur jag skulle göra med lappen. Tvätta sönder den och aldrig låta någon få veta vad det står? Plocka ut den och läsa den och förstöra allt? Eller, alternativet som det fick bli - plocka ut den och gå runt med den i fickan (de största hemligheterna håller man säkrast nära sitt hjärta, fjärran de egna och de andras blickar), utan att falla för frestelsen att läsa. Så snart nallarna har torkat ordentligt skall jag sy in den igen.

          Än så länge har det inte varit något problem att ha den utanför nallens mage utan att tjuvkika. Det är rent utav lätt. Att läsa vore att beröva lappen häften av dess själv (den starka egenskapen: hemlig). Men någon gång vill jag nog ändå att den skall bli upptäckt och läst. Man skriver ju alltid för en annan.

Och visst kan den komma fram, till någon, någon gång. Som en flaskpost. Men den kan likväl låta bli att komma fram. Ligga kvar osedd på en strand. Dödas av tidens tand.

Som en flaskpost. Allt är lika rätt.

 Natt i Kareby

Lider.

nästan konstant av en släng fugue (av fuga, flykt, rymning), "en oemotståndlig drift att vagabondera". Det är ju äckligt när det bildas klibbig hinna på såsen. Man måste hålla den varm och i rörelse, som blodet i kroppen. Pumpa runt. (Jag gjorde det manuellt en gång, med en påse blod som skulle transfusioneras in i en livmodersopererad hundinna. Fint.).

Det går för snabbt ibland, runtpumpandet av blodet och kroppen och själen, som en virvel så hastig att man tappar  marken. Den är farlig. Marken. Gå vidare. Annars blir du ingrodd, jämte paddor och mossa och gråsuggor, jämte de som trivs i bofasthet. Människan är inte hemma. Hon söker. Hon går vidare mot nya marker och nya besvikelser. Hon går vidare mot nya kusliga gator, tomma eller fulla av tomhet. Marken har blivit farlig. Gå vidare.

Vågar man stanna? Amnesi över hur man gjorde, när man stod still, hur man orkade åsynen av seg hinna, hur man vågar vara nära marken, länge nog.  Grunden till det nya hemmet behöver en mark. Det förstår man ju. Men marken är farlig, obehaglig. Blommorna som växer på den doftar arbete, insatser, dogm och cementering. Marken kräver insatser. Gör du cirkeln liten och blir kvar på en mindre punkt, så måste du bygga. Och när husgrunden är lagd, måste du gå igen. Annars lägger sig obehagets hinna över landskapet och du börjar må illa.

Så, gå händelserna i förväg: gå.

 Jean-Albert Dadas, den mest kända tvångsvandraren. Då och då drabbades han, reste bort som i en trans, glömde hur och att han reste, och vaknade upp långt bort, i Prag, Istanbul, Moskva...  Endast under hypnos kunde han återuppliva vissa minnen av vad som skett.

Det är lätt och svårt när man eller någon fastnar för det ouppnåeliga. Lätt eftersom det förblir, oändligt, alltid onått, aldrig uttunnat. Lätt eftersom det håller strävan vid liv, strävan och det sorgesamma levernet i trånande. Lätt eftersom det finns en trygghet i otillfredsställelsen, i att inte nå fram, i att veta att det där andra är för långt borta, för stort, för annorlunda, för att låta sig fångas. Då allt annat faller undan  i ändligheten och i ofullkomligheternas besvikelser förblir det ouppnåeliga obesudlat: man strävar alltid, för alltid, men inte för att nå fram. Att nå fram är att förlora, att misslyckas. 

Svårt. Eftersom stora delar av charmen och lockelsen ligger i relationen: en relation som alltid delvis måste bestå i sårig otillfredsställelse: sorg, saknad, önskan, längtan. Väljer du det ouppnåeliga, eller om det ouppnåeliga väljer dig, så måste du vara lagt åt ett håll, där du kan se njutning i lidande. Eller, om inte njutning, så åtminstone värde. Värde i det outspädda, som aldrig riktigt kan omvandlas, reduceras, göras till lätthanterligt.

Rädsla väger mindre än ångest. I en förvandlingsindustri som kallas fantasi kan det tyngsta bli lätt, kastas ut ur kroppen, bli ett utomstående objekt. En slags bot eller en möjlig väg undan ligger däri, att extrahera en parasit och göra den ömtålig och rädd och svag, utanför värddjurets kropp.

      Därefter behöver man inte mer än ett öppet sinne och en klar instinkt, att göra verklighet av. Verktyg kan vara, nedärvda kulturella idéer om vad farliga krafter fruktar; att med symbolen skrämma undan det som skrämmer.

       Fast jag vet ju samtidigt, att det är just det våldet som är det värsta. Det som verkar endast med ljus och snällhet och ömhet, och som är välförsett med skygglappar, det som kastar ut och stänger in, det som inte för dialog.

Åndå faller man lätt dit. In i de enkla, lata lösningarnas bedrägeri.

Läser om manlighet och mannens tårar, mannens kropp och hur den blev allt mer sluten, efter 1700-talets relativa känslosamma öppenhet. Tårarna torkar inte, men de konverteras, blir till spänning på insidan, eller sipprar fram försiktigt på mörka kammare, i ensam hemlighet, utan publik. Kroppen tränas, med gymnastik och med allmän andlig behärskning: för att fullända en idé, om manlighet. Förnuftig, samlad, stark, stabil och måttfull, vi har hört sagan förut.

       Kvinnorna å sin sida gråter och är hysteriska, inne hos sig, med varandra, och i de delade rummen. Allt förpassas dit, till det andra könet. Det hysteriska könet som får lov att ge uttryck för sina känslor, som förväntas ge uttryck för sina känslor, men som kanske även tvingas bära på och ventilera det andra andra könets känslor, det sluta könets känslor, de som förtryckts. Dubbla mått tårar hos kvinnan, uttorkning och förtvining hos mannen. Den man som gråter offentligt drabbas av skam, för då avslöjar han en väl dold androgynitet: en gråtmild kvinnlighet innanför bröstet. Han avviker. Mannens tårar blir kusliga.

Men visst är vi påväg mot en jämlikhet. Förändring. Utjämning. Visst är det så. Det ser vi ju. Ja, idag gäller samma regler för kvinnan som för mannen.

Båda parternas kinder förväntas vara torra.

Förkylningen har hälsa. Att vara sjuk är att offra sig, låta de andra ha det gott i ens kropp. Jag pendlar mellan varmt och kallt, varm och kallt, och då syftar jag alltså inte på den (mycket goda) drycken. Igårkväll var nog febern och här och hälsade på. Det kändes som att jag låg väldigt tung på något väldigt tunt och svävade ovanför en avgrund. Jag drömde att jag misslyckades vakta tre stora, men unga, spindlar (de smet). På kyrkogården förmiddags såg jag ett par som stod och vibrerade på en höjd. Lite som dvärgen i Twin Peaks. Kusligt. Kyrkogårdsvaktmästaren såg att jag gäspade och sa "tur att det snart är helg". Djuret badade i kanalen, det är strömt där nu, på hösten.

Jag kokar tomatsoppa.

Som ni förstår har jag ingenting att säga.

Det kunde ha blivit något av henne, om det inte vore för...

(avbrutet blivande)

För man blir ju något först när publiken erkänner.  Ingen finns bakom ridån. Där är inga, där blir inga. De icke-varande bakom ridån vegeterar där, likt stenar eller träd, men de är inte något, och de är absolut inte i blivande. De kan bli något först på scen, om de syns, inför ögon som erkänner. I ensamheten finns vi inte. Inte ens om vi faktiskt har några privata betraktare som erkänner en, så finns vi. Vi finns bara om vi står inför den anonyma massan: om den anonyma massan, de okända andra, de okända opartiska, erkänner att - vi har sett dig, du finns, du har blivit.

Det kommer aldrig bli något av henne.

Jag drömde att jag badade mitt på ett stort mörkt hav. Jag skulle flyta i en ring med vän och bekanta. Men jag fick inte plats. Jag försökte dyka, de hindrade mig. Jag blev ensam kvar och dök ensam. Reste bort. Såg ett höstfärgbeklätt berg. Badade i ett kallare hav.

Förkylningen växte till sig under tiden detta hände.

Jag läste om en själens förkylning igår. Hellre kroppens förkylning än själens förkylning, kan man snabbt och tvekanslöst fastslå, efter att ha läst kapitlet "ennui: ledan" i Karin Johannissons  Melankoliska Rum. Av alla melankolins olika delar och yttringar framstår denna som den mest frustrerande. Det finns så lite magiskt glitter över den. Så lite romantik. Så få tillfällen att inbilla sig att "galenskapen äger en styrka och en kreativitet, en nyckel bort". Ledan är att drabbas av tillvarons meningslöshet, den icke-tillfälliga meningslösheten, den långa meningslösheten, den oundflybara meningslösheten. Ja, en existentiell melankoli, en existentiell leda. En leda inför en verklighet som endast innehar tre nyanser: vit, grå, mörkgrå.

      Ledan är en själens förkylning: där själen blir slapp, seg, stelnad. Slöja  mellan jaget och världen. Att vara avskärmad. Att vara främling inför sig själv och världen, inför den egna kroppen. Att vara inlåst. Att förlora världen. Att äcklas.

"Förkyld i själen. Själskall, själsslapp, själsligt illamående. Andligt talat dålig smak i munnen. Olust. Bara olust. Allmänt äckel" (en urled).

Den som inte äcklas, och i detta äckel når en kraft att bryta sig loss (av ilska kanske? där har man ju varit...), bär istället på den absoluta, rena ledan. Oförmåga att företa sig saker. "Jag är ingenting, jag gör ingenting, jag lever inte, jag vegeterar. Jag älskar ingen; inget fyller mig med avund, jag känner och tänker bara en enda sak: att jag fryser och att jag är urled", som Théophile Gauitier skrev i mitten av 1800-talet. Ledan är att känna av alltings intighet: världens tomhet. Här föds oförmågan att handla, skapa, ta fart. Rastlöst stillasittande. Förlamning, passivisering.

       Resande och längtan efter det ouppnåeliga (och således oförstörbart trygga) blir den uttråkade och äcklades flyktvägar. Det finns två poler och man måste välja en utav dem: fysiskt rörelse där själen finner ro, eller stillasittande där själen förtvinar. Man vagabonderar, eller sitter still. Man förälskar sig i de allaredan bortlovade.

      Sjukan är tätt bunden till 1800-talets borgerskap - det är mot den borgeliga världen många urleda riktar sitt äckel:

"Ett fall från 1915 är två bröder ur övre medelklass som båda tycks ha vänt ryggen åt det borgerliga kraven på karriär och inordning. De besöker läkare individuellt, förmodligen ditskickade av familjen. Den yngre (27 år) är besatt av resande och lever ett kringflackande liv. I journalen antecknar läkaren som diagnos: vagabondism. Problemet med den andre brodern (35 år) är ett annat. "Han gör ingenting".

Två sidor av samma mynt. Jag tänker att i somliga av oss förenas de båda. Men det vågar man knappt säga - för då har man hängett sig åt borgerskapet. Det är som om man i samma stund erkände att man är borgare, en priviligierad, en bortskämd, en rik fattig. Det är jag inte. Men jag dras likväl mellan att ingenting göra, att ingenting kunna göra, och att vagabondera, nomadisera, ströva runt för att slippa göra ingenting - och för att titta på det ouppnåeligt eviga; de djupa haven, de höstfärgade träden i sluttningarna.