Att inte få drömma är ett straff.

Säger myten.

        Jag väntar på John Blund.

Han har ett färgglatt paraply som ger de snälla barnen fina drömmar.

        Jag väntar på John Blund.

Och ett svart paraply som ger de stygga barnen drömlös sömn, svart töcken.

        Jag väntar på John Blund.

Bara svart töcken. 

Och detta är.

En primordial dag där jag är skog och jord. Där jag är hästflicka på mongolsk slätt. Där jag ligger i fuktig höstmossa utan att frysa. Där jag som ensam överlevare bland barr skrattar åt Människan. Där jag dras mellan absolut oro som vinglar och absolut frihet som flyger.

Så. Föreläsning om fruktan. Hur den kommit att bli, liksom vagare, och måhända mer otrevlig, ju längre in i moderniteten vi färdats. Vi har hus och mat och pengar och välfärd nu, vi har gardiner och gröna växter i fönstren: vi tecknar livsförsäkring (vad nu den försäkrar mot? tar den en debatt med döden?). Trollen försvann bort (fast de kommer tillbaks till mig ibland, alla förtjänar chans till come back) tillsammans med häxorna (fast jag känner flera som lever nu) och djävfulen och alla de andra främlingarna från den vassa vildmarken. Istället kom den där lilla gnagande saken, kusligheten, den generella oron - ängslan. Jag är ängslig. Edward Munchs Skriet förser oss med sammanfattning.

      Det må ligga något i den där behändiga skissen. Fast, tänker jag: där finns ännu fruktan, ren och skär och svart fruktan, oförbisebar, omedelbar, kvävande. Och den är ännu bunden till en annanhet. Inte ett troll, men likväl - en annan som i sin annanhet är oberäknelig och ändlig, och så även möjlig att förlora, särskilt då vi älskar hen så. Hen kan lämna oss, eftersom hen är annan. Och det vore outhärdligt, om vi lämnades. I den tanken och insikten finns en oro, såklart - men än mer en fruktan. En fruktan på en väldigt basal nivå. På djurets nivå. En skräck eller panik. Den andres oberäknelighet består. Försvinnandet är evigt möjligt.

I enighet med den sarkastiska munheterhetsfestival som är mitt liv har jag idag läst (om igen) om ändligheten och sörjandet och döden. Det är en fråga om tid, förstår ni. Vi befinner oss i den och vi kan inte befinna oss i något annat, vi befinner oss i tid eftersom vi befinner oss överhuvudtaget. Och så, med detta, kommer bortfallandet som gror innan tillkomsten, bortfallandet som finns under de renaste tånaglar och lenaste fötter. Bortfallande som faktum och sörjande som risk, de träder genom dörren samtidigt som vår nya vän eller vår nya kärlek, de älskar varandra och det är därför vi älskar dem, det är därför vi kan älska, sakna, åtrå, längta.

      Du kan dö före mig, min älskade. Jag kan tvingas känna ditt sista andetag, eller, jag kan tvingas bryta upp med dig och så istället finna mig tvingad att sörja förlusten av vår kärlek. Och jag vet detta redan när jag vet att "jag älskar dig". Det finns alltså en undertext eller en bilaga, som är korrigerad och kanske lite mindre "trevlig" (förutsatt att man är dum i huvudet) men som i vilket fall lyder: "jag älskar dig och jag kommer kanske tvingas sörja dig". Och det är just därför det älskas så vilt, tack vare denna risk för förlust som lurar, där i begynnelsen - märket som Kain sades ha fått, efter att ha begått Människans första brott, det fanns där redan, det är sådant som gror tillsammans med livet och lyckan och det goda: för med möjligheten till lycka och godhet måste även komma risken för olycka och ondska. Annars vore vi ju redan (det vet ni ju) i det största våldet av de alla: den tama och tämjande snällhetens våld.

     Så. Åtrå via vetskap om tidens tand - varför  annars skulle vi åtrå, försöka hålla och behålla? Varför annars skulle vi gå in så naket och omfattande, i den eller det vi älskar? Du måste kunna dö före mig. Annars är du inte (en annan).

Här sitter jag och mår dåligt för att jag begrundar vad jag skall göra med jaget.

Evigt ältande nedbrytande, hit och dit och upp och ner, göra det eller göra det?, gå dit eller stanna här?, borde jag?, kan jag?,vill jag?, jag?.  Man tänker att det låter som om man släppt eller försöker bryta ner det där, med självet. Man tänker att man är ju så kritisk, man är ju så svag. Bräcklig. Man tänker att - mitt jag är patetiskt och brutet och jag är inte fäst vid det, för jag sätter det inte på kungatron, jag slänger det i fängelsehåla, jag plågar, jag smular sönder, jag avskyr.

      Fast ältandet och det paranoidt olyckliga, detta att nogsamt begrunda varje byte av riktning, och detta att säga "nej, jag kan inte, jag är inte bra nog" - allt detta är lika mycket en egoism som den egoism som höjer jaget till piedestal. Cirkelrörelser. Att haka upp och känga fast. Att lura sig till att tro att detta sönderdelande är att vara ödmjukt svag, bortom centrering, en jag-tvivlare - när det i själva verket är tal om processer och rörelser, tvingade tankar, som gör en till en av tidernas största egocentriker.

Jag berättar ofta skojfriskt-sarkastiskt för vänner att jag, när jag tänker på något ångestfullt, ofta kommer på mig själv med att säga "kan jag inte bara få dö?". Och detta trots att jag vet att jag inte vill dö. Men nu ser jag, att kanske är det inte upphörandet jag längtar efter - kanske är det jaglöshet: att få gå på jagets begravning.

Mvh Jag.

Vi skulle ut, till någonstans långtbort, jag och storebror. En nattresa. Man kunde bara åka på natten. Det var en lång resa, men vi var beredda på allt - för vi skulle till grottor som var viktiga, spännande, oemotståndliga.

      Inne i dem fanns två förstelnade, fossiliserade, människor. Ingen visste var de kom ifrån, vilka de var, hur och när de hade förvandlats. Men de var nog ordentligt uråldriga. 

En utav dem hade en slöja över ansiktet.

Plötslig inspiration - se på fan! Det blir mycket gästvänlighet nu framöver, och jag skall (tvärtemot vad Lagen (som inte finns men som ändå finns) om gästvänlighet säger) formge uppsatskroppen med ett relativt stort våld. En performativ uppsats, kanske. Hur som haver, tänker jag försöka leda mig in på gästvänlighet gentemot abstrakta gestalter: och det finns många (andra) som är abstrakta nog. Sömn. Förmåga. Dåren (hen är ju så belagd med symbolik). Bortgågna. Gengångare. Dåtidsröst.

Ja, fast jag måste förstås välja en eller två. Och sen skall jag välta vältra vältra mig i teori. I skillnaden mellan inbjudan och besök, där den förre kidnappar in i ekonomi och mindre hälsosamhet, och där den senare bär potential till revolution. I detta att nyckeln på något vis alltid ligger i gästens händer, att hen kommer om hen vill: och annars bara kommer på ett otillfredsställande sätt, på värdens villkor, via värdens våld. I detta att hemmet blir hemskt utan besök och utan annanhet-på-insidan (den finns alltid där, i allt som "är"). I detta att dekonstruktion är en villkorslös gästvänlighet: dekonstruktion är det som händer när den andra anländer, dekonstruktion är en öppenhet, att säga "välkommen in, vem än du är". I tveksamheten och kanske-heten som verkar på gästvänlighetens alla nivåer.  I min saga om Harald: budbäraren som kommer till värden, som åtrår och måste ha besök, och säger att "kanske någon nu är på väg, jag såg något i horisonten...", och hur Harald och Värden då kan fastna i en absolut kvävande tveksamhet, som gör gästvänlighet (och således överlevnad) omöjlig - så att det möjliga (det ofta förgivettagna) blir omöjligt. Där ligger nog mitt huvudspår för övrigt, i en ofrivillig (men alltid möjlig) blockering av förmågan att vara gästvänlig. Den som tappat denna förmåga blir då hemsk: hen blir en som vistas för mycket i hemmet, så att hemmet blivit kusligt våldsamt.

Så, nu har jag nästan ett embryo, eller nej, det var nog kanske en överdrift. Men jag har något, ett frö till ett embryo kanske. Eller åtminstone en (tillfällig) kraft att skapa mig något.