Så. Föreläsning om fruktan. Hur den kommit att bli, liksom vagare, och måhända mer otrevlig, ju längre in i moderniteten vi färdats. Vi har hus och mat och pengar och välfärd nu, vi har gardiner och gröna växter i fönstren: vi tecknar livsförsäkring (vad nu den försäkrar mot? tar den en debatt med döden?). Trollen försvann bort (fast de kommer tillbaks till mig ibland, alla förtjänar chans till come back) tillsammans med häxorna (fast jag känner flera som lever nu) och djävfulen och alla de andra främlingarna från den vassa vildmarken. Istället kom den där lilla gnagande saken, kusligheten, den generella oron - ängslan. Jag är ängslig. Edward Munchs Skriet förser oss med sammanfattning.

      Det må ligga något i den där behändiga skissen. Fast, tänker jag: där finns ännu fruktan, ren och skär och svart fruktan, oförbisebar, omedelbar, kvävande. Och den är ännu bunden till en annanhet. Inte ett troll, men likväl - en annan som i sin annanhet är oberäknelig och ändlig, och så även möjlig att förlora, särskilt då vi älskar hen så. Hen kan lämna oss, eftersom hen är annan. Och det vore outhärdligt, om vi lämnades. I den tanken och insikten finns en oro, såklart - men än mer en fruktan. En fruktan på en väldigt basal nivå. På djurets nivå. En skräck eller panik. Den andres oberäknelighet består. Försvinnandet är evigt möjligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...