Så. Föreläsning om fruktan. Hur den kommit att bli, liksom vagare, och måhända mer otrevlig, ju längre in i moderniteten vi färdats. Vi har hus och mat och pengar och välfärd nu, vi har gardiner och gröna växter i fönstren: vi tecknar livsförsäkring (vad nu den försäkrar mot? tar den en debatt med döden?). Trollen försvann bort (fast de kommer tillbaks till mig ibland, alla förtjänar chans till come back) tillsammans med häxorna (fast jag känner flera som lever nu) och djävfulen och alla de andra främlingarna från den vassa vildmarken. Istället kom den där lilla gnagande saken, kusligheten, den generella oron - ängslan. Jag är ängslig. Edward Munchs Skriet förser oss med sammanfattning.

      Det må ligga något i den där behändiga skissen. Fast, tänker jag: där finns ännu fruktan, ren och skär och svart fruktan, oförbisebar, omedelbar, kvävande. Och den är ännu bunden till en annanhet. Inte ett troll, men likväl - en annan som i sin annanhet är oberäknelig och ändlig, och så även möjlig att förlora, särskilt då vi älskar hen så. Hen kan lämna oss, eftersom hen är annan. Och det vore outhärdligt, om vi lämnades. I den tanken och insikten finns en oro, såklart - men än mer en fruktan. En fruktan på en väldigt basal nivå. På djurets nivå. En skräck eller panik. Den andres oberäknelighet består. Försvinnandet är evigt möjligt.