Plötslig inspiration - se på fan! Det blir mycket gästvänlighet nu framöver, och jag skall (tvärtemot vad Lagen (som inte finns men som ändå finns) om gästvänlighet säger) formge uppsatskroppen med ett relativt stort våld. En performativ uppsats, kanske. Hur som haver, tänker jag försöka leda mig in på gästvänlighet gentemot abstrakta gestalter: och det finns många (andra) som är abstrakta nog. Sömn. Förmåga. Dåren (hen är ju så belagd med symbolik). Bortgågna. Gengångare. Dåtidsröst.

Ja, fast jag måste förstås välja en eller två. Och sen skall jag välta vältra vältra mig i teori. I skillnaden mellan inbjudan och besök, där den förre kidnappar in i ekonomi och mindre hälsosamhet, och där den senare bär potential till revolution. I detta att nyckeln på något vis alltid ligger i gästens händer, att hen kommer om hen vill: och annars bara kommer på ett otillfredsställande sätt, på värdens villkor, via värdens våld. I detta att hemmet blir hemskt utan besök och utan annanhet-på-insidan (den finns alltid där, i allt som "är"). I detta att dekonstruktion är en villkorslös gästvänlighet: dekonstruktion är det som händer när den andra anländer, dekonstruktion är en öppenhet, att säga "välkommen in, vem än du är". I tveksamheten och kanske-heten som verkar på gästvänlighetens alla nivåer.  I min saga om Harald: budbäraren som kommer till värden, som åtrår och måste ha besök, och säger att "kanske någon nu är på väg, jag såg något i horisonten...", och hur Harald och Värden då kan fastna i en absolut kvävande tveksamhet, som gör gästvänlighet (och således överlevnad) omöjlig - så att det möjliga (det ofta förgivettagna) blir omöjligt. Där ligger nog mitt huvudspår för övrigt, i en ofrivillig (men alltid möjlig) blockering av förmågan att vara gästvänlig. Den som tappat denna förmåga blir då hemsk: hen blir en som vistas för mycket i hemmet, så att hemmet blivit kusligt våldsamt.

Så, nu har jag nästan ett embryo, eller nej, det var nog kanske en överdrift. Men jag har något, ett frö till ett embryo kanske. Eller åtminstone en (tillfällig) kraft att skapa mig något.

Djuret tror, tror jag, att jag försvinner när jag gungar på gunga. Och att jag sedan, som genom ett mirakel, återuppstår, när jag kliver av. Och att detta är värt att fira, med glada skutt och brett leende och öga glimtande av förvirrad uppsluppenhet.

      Vad är det du förstår att du inte förstår, kära Djur? Att jag är kvar men inte riktigt som mig själv? Att jag är nästan fortfarande där? Eller är det gravitationen du tänker på? Förstår du det som vi Människor glömt att vi borde förundras över: den underlighetskraft som håller allt på jorden på plats? Du borde kunna förstå det där, tänker jag, för du har ju en kropp som du navigerar, väger, balanserar - du kan detta med fysik för att; du är fysisk.  

Kretsloppet är fint, i vilket fall, för jag i min tur blir förundrad av din förundran, och jag firar med dig, med glada skutt och brett leende och öga glimtande av förvirrad uppsluppenhet.

Hurra!, för det förundrade Djuret (här jämte Hon är inte som de Andra).