I enighet med den sarkastiska munheterhetsfestival som är mitt liv har jag idag läst (om igen) om ändligheten och sörjandet och döden. Det är en fråga om tid, förstår ni. Vi befinner oss i den och vi kan inte befinna oss i något annat, vi befinner oss i tid eftersom vi befinner oss överhuvudtaget. Och så, med detta, kommer bortfallandet som gror innan tillkomsten, bortfallandet som finns under de renaste tånaglar och lenaste fötter. Bortfallande som faktum och sörjande som risk, de träder genom dörren samtidigt som vår nya vän eller vår nya kärlek, de älskar varandra och det är därför vi älskar dem, det är därför vi kan älska, sakna, åtrå, längta.

      Du kan dö före mig, min älskade. Jag kan tvingas känna ditt sista andetag, eller, jag kan tvingas bryta upp med dig och så istället finna mig tvingad att sörja förlusten av vår kärlek. Och jag vet detta redan när jag vet att "jag älskar dig". Det finns alltså en undertext eller en bilaga, som är korrigerad och kanske lite mindre "trevlig" (förutsatt att man är dum i huvudet) men som i vilket fall lyder: "jag älskar dig och jag kommer kanske tvingas sörja dig". Och det är just därför det älskas så vilt, tack vare denna risk för förlust som lurar, där i begynnelsen - märket som Kain sades ha fått, efter att ha begått Människans första brott, det fanns där redan, det är sådant som gror tillsammans med livet och lyckan och det goda: för med möjligheten till lycka och godhet måste även komma risken för olycka och ondska. Annars vore vi ju redan (det vet ni ju) i det största våldet av de alla: den tama och tämjande snällhetens våld.

     Så. Åtrå via vetskap om tidens tand - varför  annars skulle vi åtrå, försöka hålla och behålla? Varför annars skulle vi gå in så naket och omfattande, i den eller det vi älskar? Du måste kunna dö före mig. Annars är du inte (en annan).