Psykosbitar. Ångesten ligger tungt ned på mig idag och jag konspirerar. Det finns så många delar att sönderdela. Undergång! Katastrof! Helvete vad det går! Allt det hemskaste har hänt eller händer eller kommer hända. Är det inte redan åt helvete så är hettan jävligt nära och alla de där fina djuren vill att jag skall skynda dit. Många döljer det men ack ack ack, under ytan, ni vet, under ytan. Där jävlar puttar det. Tisseltassel.

Lugn. Det är inte så. Du är inte blind men du ser spöken. De fladdar och har sig, ni vet. Och de kommer bara ibland, när man är svag nog. Snart är de borta igen. Men åter återvänder de, vet jag. Det ligger liksom i deras natur. Återkomst.   

Jag drömde (till sist, när sömnen kom, efter kampen lång med ifrågasättandet: jag är tydligen i meta-period) om en fontän. Den såg ut som en and med nedåtböjd hals. Vattnet rann nedför dess näbb och det var så logiskt, så fruktansvärt uppenbart, så förbannat jävla övertydligt, att den hade att göra med Kunskapens Träd.

Samma icke-logik styr mitt konspirerande. "Det är bara så det är, ja, säkert är det så, det finns minst en sak som tyder på det". Ho ho? Fröken Förnuft och Herr Sans&Balans, var tog ni vägen? Borta! Medvetandet försöker råda bot, lite halvhjärtat, men det är redan uppdelat: den ena halvan känner att det är så: övertygelse!, den andra halvan undrar: vad har du för belägg? Och den övertygade halvan stjäl verktyg från den kritiska: bland annat frågan - "tänk om?". Det rullar vidare och de slåss, parasit och värd i kluven kropp.

Fast det är ju söndag, kanske fungerar det som ursäkt? 

Soundtrack till detta inlägg står Kjell Höglund för.