Djuret sov över och sover ännu, bredvid soffan. Sjusovare. Inte mig emot.

Det haglar vaga idéer om magisteruppsatsteman ur mig. Fast det är tunna trådar, de når inte särskilt långt och de går av halvvägs. För jag har dåligt tålamod och rädsla, jag vågar inte spinna vidare på endast en. Så, istället händer det att jag hoppar fram och tillbaks, från ett till fem och fem till tjugotre. Det hinner aldrig bli något vettigt av något.

Jag tänker på...

Självreflexivitet, denna öppnande och förlösande verksamhet, detta perspektiverande företag, detta frigörande företag. Ja, helt enkelt en öppnande rörelse, en avdogmatiseringsprocess. Eller? Det finns ju en avigsida också. Den som kommer när vattnet rinner över kanten och dränker. När det öppna, det tvivlande, det sönderdelande, när allt detta blir till en ny dogmatism. När öppnandet blir ett tvång utan förlösande: när friheten blir ett fängelse (Hej Sartre!).

Och jag tänker på...

Marken som dåren kanske delar med metafysikern. Ett visst tänk tvingar de båda att överskrida, åt olika håll och med olika konsekvenser, men ändock är det fråga om: att resa till meta-nivåer. Kunskapens träd på gott och ont; hur pendeln kommer falla låter sig inte förutspås.

Och jag tänker på...

Humorn och skrattet, som i ett första skede finns där, för att göra livet uthärdligt, för att bearbeta och släppa, för att öppna för fortskridande. Och skrattet som kommer sen, när Jobs sista barn dödats, när absurditeten i verkligheten tar över, så att humoristen förvandlas till en vansinnigt skrattande dåre. En dåre som står med ena foten i något heligt eller "sant"? En dåre som bakom ryggen har en skrattande Buddha? En dåre som skrattar åt samma sak som den upplyste, men som skrattar från en annan del av hörnet? 

Och jag tänker på...

Att ta en dusch. Jag gör det.