Det får bli lottdragning, ödet eller slumpen eller vad i helvete det nu är för något får bestämma åt mig, vad jag skall skriva om. Ett sådant tungt ansvar kan jag inte själv bära på mina axlar. För det kommer gå fel, det vet man ju.

      Och jag hatar och älskar detta att allt är klibbigt spindelnätigt: väljer man äpplet så knackar det snart på dörren och där står fler som vill komma in, trädet och solen och jorden och döden och livet och gumman som säljer äppelsylt på torget. De gråter och visar sina finaste sidor, de smickrar och drar iväg med uppmärksamheten, ut i skogen skall vi gå, plocka bär och svamp, hej och hå. Man tappar bort sig och ler och skrattar med dem, tills man inser att äpplet är försvunnet. Det ligger glömt utmed den stora vägen som man lämnade för en evighet sedan och som man nu inte riktigt vet hur man hittar tillbaks till. Så får man stega tillbaks med sorg i hjärtat, för det finns inte plats för allt vad gumman berättat, allt vad livet undat, allt vad döden hållit tyst om. Bomma igen dörren nu för fan, var med äpplet och bara äpplet, och håll de andra utanför.

       Så inser man att man blivit och måste förbli, en mördare med penna: hugga varje frestelse och äppelsläkting i ögongloben. Och det är smärtsamt men man måste. Det är bara så det är. För helvete. Det är bara så det är. Ta det goda med det onda.  

Och bara så ni vet: Häromnatten var jag ute med Djuret, och jag såg en man som hade en hund, en bit fram på vägen. Jag sa till Djuret att "nu får du komma hit, för det kommer en hund". Men så kom vi närmre den där mannen med den där hunden, och jag såg att han hade ingen hund.

Han var bara konstig.