Och jag tänker på...

Förundran och, den rena hänförelsen som paralyserar kroppen. Och hur förundran, när den verkligen är förundran, sker inför ett Omöjligt som blivit Möjligt (ett under). Nu, här i detta, skaver också kansket, tvekan och ambivalensen, obestämbarheten. Undret har länge funnit trevnad i religionen, så - är vi nära något eller någon gudomlig(t)? Eller åtminstone en Annan av något slag? Kan ske. Förundran och en enträgen frustration drabbar (mig) inför det största av stora: berg och ogripbara naturscener, allt detta överdrivet och nästan kusligt vackra som man vill göra något med, trots att man vet att man aldrig kommer förstå vad. Lev och låt dö.

      Fast den mest annorlunde andre är nog (i) vardagen. Som när man en dag plötsligt ser - stolen (eller boken eller mattan eller väggen eller trädet) är sjuk, galen, fullständigt rubbad. Monstruösa ting, för fan! Undret sker endast där det är som minst möjligt. Att bli bergtagen av sina egna ögon, kanske. Att förtrollas av sin egen tå. Svårare och därmed verkligare, än att bergtas av ett ohyggligt troll i en sagornas värld där det enda egentligt onormala är normalitet. Om undret är möjligt är det inget under. Om kan ske't är möjligt är det inget kan ske utan ett ske! Det måste vara en överraskning, som i Helene Cixous saga om Vargen och... den andre:

Happiness is when a real wolf suddenly refrains from eating us. The lamb’s burst of laughter comes when it’s about to be devoured, and then, in last second, is not eaten. Hallelujah comes to mind. To have almost been eaten yet not to have been eaten: that is the triumph of life. But you’ve got to have the two instants, just before the teeth and just after, you’ve got to hear the jaws coming down on nothing for there to be jubilation. Even the wolf is surprised.

Fast nu kom ju dendär gästvänligheten också. Den som ofta blir för naiv men som ändå är så viktig. Lägg dig på rygg inför vargen, riskera ditt liv för den lilla chansen att du kommer överleva. För då har du varit med om ett mirakel. Öppna dörren för främlingarna, vilka de än är. Och fråga inte så mycket. Din röst är irriterande, den gnager sönder vad som skulle kunna ske. Var tyst och avvakta i din bergtagenhet, även fast du innerst vet, att det tysta avtalet "är jag snäll mot dig så är du snäll mot mig" inte gäller (och det är på gott och inte på ont som avtalet inte gäller - hade det gjort det, då hade vi alla allaredan varit besegrade i Snällhetens Våld).

       Så.... dogmatism och dess uppluckrande; via en för självet farlig gästvänlighet. Den farliga snällheten. Vi pustar ut om det visar sig vara ett lamm som knackat på dörren, trots att lammen är farligare än Vargen (varje lamm är en varg i fårakläder, varje mormor vill bita). I vardagen, som sagt, finns det märkligaste och det farligaste. Fast våra ögon kan inte se det. Vi är blinda inför det sjukaste som finns - att saker finns.

to be continued...