'if neurotic exaggerations - namely, attitudes in which a relatively harmless thing is emotionally overvalued - are analyzed, the results demonstrate that they are derivatives of something that has been repressed...displacement'. ^{(Otto Fenichel, The Psychoanalytic Theory of Neurosis, London 1994,  p. 149)}

Alltid en grund eller en botten, alltid en första mark ur vilken allt växer - vackra såväl som farligt fula blommor. Med säkerhet; så är det nog, ja, det är nog sant. Det ligger väl något i det. Rörelsen sätts igång någon gång av någon - en första (orörd?) rörare. Ja, jo, det är nog sant - att någon eller något sitter bakom kulisserna och dirigerar skådespelarna, försiktigt så att det inte blir för uppenbart vad dirigenten vet och tänker, men ändå samtidigt alltid med ett tydligt mål i sikte - att styra stegen mot det underliggande problemet. Att uppmärksamma det där undangömda som skaver under foten utan att foten vet om det.

       Men någonting lika stort som detta underskattas: bland annat det som kan kallas "av en händelse", det som kallas "tänk om..." och "är det möjligt?". Alltså, utan den där stora tunga inverkan från "problemet", det första och det underliggande. Ja, faktiskt behöver det kanske inte överhuvudtaget finnas där - inte när "av en händelse" och "är det möjligt?" driver med oss.

Av en händelse kan vi börja fråga oss det som vi borde men samtidigt inte borde fråga oss - "tänk om... är det möjligt?". Det kritiska tänkandets fula kusin. Hen som vet att alla hästar är vegetarianer, men som ändå tänker - "tänk om den äter mig?".

Tills alla tvivel är borta. Men tvivlen stannar för evigt i människan.