"prim", härlett ur primordial, ursprunglig. Work in progress.

Pigg och glad, snabba steg på studsande underlag, men så fastnar jag i ett ögonblicks eftertanke och börjar sörja: inför insikten att tillståndet inte kommer vara, inför insikten att humöret en dag, kanske ganska snart, kommer dala. Den oändliga ändligheten. Villkorslös.

      Mamma ringde och sa att farfar skall begravas snart. Döden är viktig men jag har svårt att ta den stora döden på allvar. Det är den lilla döden som är vidrig, tillståndens död, förmågornas ändlighet, årens försvinnande. De där små dödsfallen är värre, eftersom man har ett ansvar inför dem, tror jag. Eller inte ett ansvar, men en chans till påverkan, inverkan. En chans och en risk: att själv bli ofrivillig mördare, av glädje, av insomning, av naturlighet, av flyt och inspiration, eldig mani. Ja, alltså - det där upphakandet: att fastna inför sig själv som främling, en jag-betraktare som vill vara jaget, i nuet, deltagande, men som inför den väldigt starka viljan att delta blir rädd och mister förmågan att vara med. Lite som när man tittar på stjärnbilden Karlavagnen och väljer att fokusera på endast en utav stjärnorna. Den försvinner då. Tonas bort.

Man måste alltid vara lite ur fokus för att vara i fokus.