Pigg och glad, snabba steg på studsande underlag, men så fastnar jag i ett ögonblicks eftertanke och börjar sörja: inför insikten att tillståndet inte kommer vara, inför insikten att humöret en dag, kanske ganska snart, kommer dala. Den oändliga ändligheten. Villkorslös.

      Mamma ringde och sa att farfar skall begravas snart. Döden är viktig men jag har svårt att ta den stora döden på allvar. Det är den lilla döden som är vidrig, tillståndens död, förmågornas ändlighet, årens försvinnande. De där små dödsfallen är värre, eftersom man har ett ansvar inför dem, tror jag. Eller inte ett ansvar, men en chans till påverkan, inverkan. En chans och en risk: att själv bli ofrivillig mördare, av glädje, av insomning, av naturlighet, av flyt och inspiration, eldig mani. Ja, alltså - det där upphakandet: att fastna inför sig själv som främling, en jag-betraktare som vill vara jaget, i nuet, deltagande, men som inför den väldigt starka viljan att delta blir rädd och mister förmågan att vara med. Lite som när man tittar på stjärnbilden Karlavagnen och väljer att fokusera på endast en utav stjärnorna. Den försvinner då. Tonas bort.

Man måste alltid vara lite ur fokus för att vara i fokus.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...