Natten var finare än finast igår. Jag och Djuret tog oss ut, en liten runda... och månen var där, och de snabbasnabbasnabba molnen som for (de rosaorange), och vinden var lite lagom höst, och jag kunde nästan glömma. Och det enda jag hörde var  hur Djurets klor klickade mot asfalten. 

Min vän skall skriva om djur. Jag skall skriva om... om... om... om...

Okej. Nu tar vi och bestämmer oss (ja, vi är många, vi diskuterar sinsemellan och osämjan är alltid ofattbart omfattande). Vi skall tamejfanihelvete skriva om gästvänlighet. Det är det största av ämnen. Det är - frågan om framtiden, frågan om hur uppfinnande är möjligt, frågan om hur något kan ske, frågan om vågskålen: skall jag riskera mitt liv för den lilla, lilla chansen att något otroligt händer? Och det är: frågan om ett hälsosamt (eller ohälsosamt, om man hamnar på avigsidan) uppluckrande av hemmets gränser, det är (eller kan vara) fråga om en avdogmatiseringsprocess, att visa sig svag, att finna att man står paralyserad. Kanske är det även, frågan om frågan - att fråga när man borde låta bli att fråga.

 "Låt den rätte komma in". Nej. Skit i det, för fan. Låt istället den som du inte vet något om  komma in. En berättelse kryddad med en nypa "risk för död".

Nu skall jag ut och dricka öl. Hej då.