Natten var finare än finast igår. Jag och Djuret tog oss ut, en liten runda... och månen var där, och de snabbasnabbasnabba molnen som for (de rosaorange), och vinden var lite lagom höst, och jag kunde nästan glömma. Och det enda jag hörde var  hur Djurets klor klickade mot asfalten. 

Min vän skall skriva om djur. Jag skall skriva om... om... om... om...

Okej. Nu tar vi och bestämmer oss (ja, vi är många, vi diskuterar sinsemellan och osämjan är alltid ofattbart omfattande). Vi skall tamejfanihelvete skriva om gästvänlighet. Det är det största av ämnen. Det är - frågan om framtiden, frågan om hur uppfinnande är möjligt, frågan om hur något kan ske, frågan om vågskålen: skall jag riskera mitt liv för den lilla, lilla chansen att något otroligt händer? Och det är: frågan om ett hälsosamt (eller ohälsosamt, om man hamnar på avigsidan) uppluckrande av hemmets gränser, det är (eller kan vara) fråga om en avdogmatiseringsprocess, att visa sig svag, att finna att man står paralyserad. Kanske är det även, frågan om frågan - att fråga när man borde låta bli att fråga.

 "Låt den rätte komma in". Nej. Skit i det, för fan. Låt istället den som du inte vet något om  komma in. En berättelse kryddad med en nypa "risk för död".

Nu skall jag ut och dricka öl. Hej då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...