Här sitter jag och mår dåligt för att jag begrundar vad jag skall göra med jaget.

Evigt ältande nedbrytande, hit och dit och upp och ner, göra det eller göra det?, gå dit eller stanna här?, borde jag?, kan jag?,vill jag?, jag?.  Man tänker att det låter som om man släppt eller försöker bryta ner det där, med självet. Man tänker att man är ju så kritisk, man är ju så svag. Bräcklig. Man tänker att - mitt jag är patetiskt och brutet och jag är inte fäst vid det, för jag sätter det inte på kungatron, jag slänger det i fängelsehåla, jag plågar, jag smular sönder, jag avskyr.

      Fast ältandet och det paranoidt olyckliga, detta att nogsamt begrunda varje byte av riktning, och detta att säga "nej, jag kan inte, jag är inte bra nog" - allt detta är lika mycket en egoism som den egoism som höjer jaget till piedestal. Cirkelrörelser. Att haka upp och känga fast. Att lura sig till att tro att detta sönderdelande är att vara ödmjukt svag, bortom centrering, en jag-tvivlare - när det i själva verket är tal om processer och rörelser, tvingade tankar, som gör en till en av tidernas största egocentriker.

Jag berättar ofta skojfriskt-sarkastiskt för vänner att jag, när jag tänker på något ångestfullt, ofta kommer på mig själv med att säga "kan jag inte bara få dö?". Och detta trots att jag vet att jag inte vill dö. Men nu ser jag, att kanske är det inte upphörandet jag längtar efter - kanske är det jaglöshet: att få gå på jagets begravning.

Mvh Jag.