Jag var uppe i natt, runt 05, för jag var livrädd. Mitt förnuft fick slåss länge, mot min allt för verkliga upplevelse av ett vidrigt hårigt väsen. Hennes smutsiga leende - ett hånflin - och klumpiga, tunga kropp... jag var tvungen att skaka av mig henne. "'Är hon här? Hon var väl verklig...?". Verklig och, så pass starkt närvarande att jag tvangdes konstatera, en stund, att - "Nej, den här skolan som säger att allt i drömmandet stammar ur (under)medvetandet, utan inverkan från något utanför: den har fel, den är blott en fluga. Hon var verklig. Jag fick besök från något verkligt, något som finns".

       För jag hade ju just suttit jämte henne, för helvete, jag hade just känt hennes kropp mot min, hon hade varit där, hon fanns, och kanske var hon ännu kvar i rummet. Så... tänd lamporna! Ett sådant primitivt sätt att svara på en mardröm. Vi är sekulära, måhända; men upplevelser är ändå upplevelser, och vi svarar på dem trots att vi "borde veta och vet bättre". När du just precis lämnat platsen för hemsökelse och nära förestående död har du inte råd att vara cool, du måste fly in i det upplysta. Vad hade hänt om jag stannat i mörkret?

Drömmen då. Den började med promenad i nya områden. Jag var ute och reste, igen, och talade med nyfunna vänner. Vi gick utmed en skog och stannade för vila. Jag började berätta om en myt, om skogen som fanns precis bakom oss. Liggandes i gräset på rygg, med armar utsträckta bakom huvudet sa jag att:

"Det skall finnas en trollkvinna här, som spökar. Hon har håriga fötter".

Och just då kom det, en våg av spök. Från skogen bakom oss kastade något pinnar i mina händer. Kvinnan kom ut.  Jag var rädd, misstänksam, men jag visste att kvinnan inte var farlig, för det sa sägnen. Så jag välkomnade henne. Det skulle jag inte ha gjort.

      Det var mörkt. Jag och trollkvinnan satt av någon anledning i ett badkar, ett tomt badkar, grått, utomhus i skogsbrynet. Vagt kunde jag urskilja hennes kropp. Liten, klumpig, liksom bastant och stel: kanske gripen av sjukdom. Hon var brun, eller gråbrun, av smuts? Jag vet inte. Hennes hud var sargad, inte av skador, tror jag, utan av naturen - hon var född sån, född missbildad och skrovlig. Hon sa inget. En vidrig tystnad. Och hon log på det mest skrämmande av vis: hånflin i smutsigt, tyst trollansikte. Sedan anföll hon, försökte kväva mig, och jag vaknar livrädd och törs inte ligga kvar i sängen i det mörka rummet. Hon var nästan fortfarande kvar.

       Så, ja, jag hade en mardröm - i dess mest klassiska bemärkelse, med kvinnlig mara och kvävning och allt. Och jag skrattar lite nu, i efterhand, när jag läser (särskilt det kursiverade) om detta i nordisk familjebok (1800-talsutgåvan):

"Mara: kallas en känsla af qväfning, beklämning eller tryckande tyngd öfver bröstet, som kommer på under sömnen. Den medför ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro samt åtföljes ofta af en hallucination att något fantastiskt djur satt sig på bröstet. Det är företrädesvis nervsvaga personer med sinnesoro, hjertfel eller digestionsrubbning, som lida af detta onda. – Af »maran» skapade folktron tidigt ett trolldomsväsende. De nordiska folken tänka sig maran i skepnad af en qvinna, som smyger sig in i rummet genom nyckelhålet eller genom den finaste springa och sedan sätter sig grensle öfver den sofvandes bröst (»ridas af maran»). "

Så, antingen har jag matsmältningproblem, hjärtfel eller så är jag en nervsvag person med sinnesoro. Det senare låter mest troligt. Jag är en sinnesoroglig nervsvag kvinna - så stereotypt!

     Hur kom hon hit? Hur kom jag att tänka - troll! spöke! Det var ju så länge sedan vi tänkte på dem, trollen från sägnerna. Men sepåfan: där kom hon ändå, trollkvinnan, till mig i natt. Det hade till och med varit mer i klang med tiden om jag hade träffat på en demon, eller Satan kanske - kristendomens monster ligger närmre i tid än troll. Ändå var det just ett troll som kom till mig. Var kom hon ifrån?

Hon kom från skogen.