Vindrickande i goda vänners lag. Fria terapisessioner och sedan ytterligare diskussioner, med mig själv, i nattens drömmar. Mitt undermedvetna är en översittare, hen säger "nu, lilla gumman, tar vi det långsamt" och pekar med hela handen. Där fanns en medvetenhet  också, en vakenhet i försök att ifrågasätta, genom att titta noga efter och se hur drömsakernas gränser är suddiga, hur inget är riktigt bestämt, hur saken på ett märkligt ickemotsägelsefullt sätt är flera saker samtigt. Ett belåtet skratt kom ur mig. Att genomskåda.

Och jag har fött en ny unge. Hon står och vrider sig lite obekvämt i mitten här. Av våld är du kommen och av våld är du kommen skall du kallas.

Nattnomadism 2.0, nu med märkliga varelser av svart och vitt, och ett större mörker, sådär i allmänhet. Se även nattnomadism 1.0

Det undersköna, det vackra som kan bli för vackert, skrämmande vackert: kuslig fint. Känsla av att vilja men inte kunna behålla hela världen. Att titta sig blind. Det finns i moln som når upp till bergstopparna, dimma som rör sig snabbt förbi jordens höga höjder, så att jorden binds till himmelen, himmelen till jorden.

Vi häpnar inför detta att himmelen verkar söka vår bekantskap.

Ogripbarhet: det där går inte att behålla, fånga, omvandla, avbilda, föreviga. Så vi bergatas och stirrar med våta ögon, med en känsla av sorg. Kroppen reagerar och det blir tungt över bröstet. Behov växer, av djupa andetag. En frustration i en hänförelse. En längtan att vara del av det vackra utan att bli det vackra, utan att tappa den subjektivitet som gör oss förmögna att se detta - se att detta är skönhet. Himmelen som lägger sig över bergen frestar oss men vi kommer inte längre än till en otillfredsställelse och en skönt plågsam ensamhet, en smärta som är ett privilegium.

Att vilja betrakta och hänföras, att vilja förenas, att samtidigt vara ovillig att förenas. Att vilja bli det sköna men fortsätta att betrakta det sköna som från utanför. Att förbli ett själv men förenad. En stor rävsax som även är kärlekens guldkant och taggiga tand.

Fiskaren lägger ut sina fiskenät, men vissa fiskar slinker igenom och fiskaren är innerst inne glad över det. Att ha är att förlora.

Länge försökte judiska rabbiner förstå hur enhörningen, denna best som är livsfarlig för alla utom för jungfrur och som inte kan fångas utan att dödas, kunde överleva syndafloden. Inte kunde den ha åkt med båten, för då hade den dödat alla andra djur. Inte heller kunde den ha överlevt ensam ute i en storm som en allsmäktig Gud sänt ned för att utrota allt otroget. Slutligen kom en rabbi fram till att den hade nästan-färdats, att den hade varit i men utanför, att den hade blivit nästan-integrerad. Enhörningen hade färdats med endast delar av kroppen på insidan av skeppet.

Två blå dar i rad. Trots talande rådjur och eldar som inte finns. Lite profetiskt sådär. Är det ett rådjur som talar i busken som inte brinner men som ändå brinner? Så kan det vara. Fast jag glömde ju lyssna, såklart. Den jättelika mannen jag möter i skogen på natten sa också något till mig igår natt. Jag hörde inte men han sa säkert:

Hej. Det är jag som är Roald Dahls stora vänliga jätte. 

Jag kommer och ger dig en fin dröm senare i natt.

Om jag hittar en

att ge till dig.

Annars får du nöja dig med det vanliga:

drömmar där du pratar sarkastiskt om att du är bitter i dina drömmar.

Jag la mig platt på gräsmattan på kyrkogården sen, när det mörknat ordentligt. Jag vill helst inte bli sedd eller överraskad, så jag blir lätt lite paranoid. Ni vet, ser rörelser i ögonvrån fastän det inte finns något där. Igår natt var de ovanligt envisa, de där små hallucinationerna - visst är det väl ändå något där? näää. fast nu var det något igen! men, nej, eller? Så, slutligen satte jag mig upp, halvt om halvt, och tittade. Svisch. Något grått for snabbt förbi på ödevägen framför mig. Sedan en gång till. Helt stilla förutom plötsliga svisch och förbifarande gråfigurer.

Och det var.

Ensamma skejtare i kyrkogårdsnatten.

Och ett Jag som såg allt utan att bli sett. The story of my night.

Apropå det jag skrev om snällhet här nyss, berättar ordet "hemsk" en otroligt intressant historia för den som vill lyssna. Även tyskan har en spännande etymologi i begreppsparet heimlich och unheimlich (se Freud: das unhemlich, 1919) och jag har länge undrat och grunnat på detta märkliga, att det är så svårt eller omöjligt att översätta dessa tyska ord till svenska. Heimlich, som betecknar något tryggt familjärt och fint och tamt och snällt, blir på svenska till hemlig: vilket inte alls får en att tänka på något tryggt och snällt, snarare något hemskt. Och försöker man krasst och våldsamt översätta unheimlich till svenska, så får man ordet ohemlig, vilket ju knappast får en att tänka på något otrevligt eller kusligt.

       I det sena svenska 1500-talet synes det dock ha funnits en ordvärld där hemlig stod för såväl något hemtrevligt som för något kryptiskt och undanhållet: något hemskt. Tyskan och svenskan smittar och påverkar varandra här. Ty i tyskan är ordet heimlich länge förknippat endast med det trygga och trevliga som hör till hemmet, det vita lena lammet. Men sen händer något. Ordet börjar vingla och vrida på sig: krumbukta tills det sammanfaller med sin motsats - unheimlich. Detta sker då heimlich inte längre endast betecknar hemtrevligt, utan även något hemligt, något som hålls undan, något lurigt och dolt, undanhållet av och i hemmet. Något liknande sker i svenskan, där det hemliga går från hemsk trevnad till hemsk hemlighet med kuslighet.

      Det mest fantastiska är dock att svenskans "hemsk" verkar bära på en idé om gynnsamhet i gästvänlighet, om trygghet i dogmatismutmanande:

Ordet är en avledn. av HEM o. betyder eg.: som endast vistats hemma, som icke varit ute i världen, ur vilken bet. utvecklats bet.: dum, försagd, ängslig, dyster m. m.

Stannar du för länge innanför hemmets väggar. Skördar du all din föda där. Finner du din käresta där. Skapar du dina skapelser endast där och utifrån det inrutade som finns där. Talar du endast där, med de som finns där och alltid funnits där. Då blir du hemskt. Då blir du en dogm. En inavlad hemskhet:

Akta dig för det folk, som jemnt gå tysta och hemska: I den lugnaste Flod är mäst det djupaste vattnet. BOMAN Cato 37 (1802).

I svenskan finns alltså en inbyggd idé om gynnsamhet i gästvänlighet, och farlighet i att stanna i trånga rum. Att ta in för att öppna och förändras och gå vidare, undvika det lilla hemmets bojor. Man blir hemsk då man blir matad med det samma, och man klarar sig inte sen. Släpps man ut i det andra, i världen där andra människor finns, då blir man rädd och utan mod, man har ingen kraft, man har inga redskap att möta det nya med. Ty den hemkäre har tidigare endast sett det samma.

"Hemsk" rycket sig sedan, någon gång, loss från hemmet. Det blir ett självgående ord som alltmer börjar höra till utsidan, det främmande, det vilda. Spöken och röster från de döda. Hemska främlingar. Skrämmande vålnader i trasor och ljud av kedjor. "Hemsk" släpper hemmets hand och slutar vara det smutsigt inlåsta och inbundna, det hemliga och mögliga på vinden. Istället blir det främlingen. Och så har uppdelningen, mellan innanför och utanför, blivit klart skuren, så att hemmet är tryggt utan hemskhet, så att det hemska kommer från fjärran och ej från innanför.

Kanske borde vi minnas, åter och igen påminna oss om att det hemskaste av hemskheter ändå kommer från innanför låsta dörrar, från den unkna luften där. Alltid kommer det behöva finnas en hemlighetsfullhet där, i hemmet och i det egna, i din och min hemliga och odelbara upplevelse av världen. Men vi borde vara försiktiga, så att det hemliga inte övergår i det hemska.

Slitenheten i mig. Den har det gott nu. Slitenhetens Djur. Den göttar sig. Solen  gömmer sig under disigt molntäcke och säger "undergång". Men nu har jag åtminstone kommit hem till kaffe, och jag sökte nyss på ordet "obestämbar" i Libris och fick två träffar: Dalmasen (1926), Nils Oliver Johansson och Östra stambanan, kartografiskt material (18??).

I dalmasen och i östra stambanan finner vi alltså den svenska obestämbarheten. Det enda som slipper undan alla händer som försöker greppa, alla idéer som försöker ringa in. Det är: en dalmas som slingrar över stambanan som slingrar i österled.  Slingeri slingeri snok.

Vad är det om inte poesi?

Jo, det är ännu ett utmärkt exempel på hur märkligt Libris sökfunktion fungerar.

Nattpromenad med Djuret. Jag försöker visa honom lysmaskarna, jag hukar jämte honom och pekar, men han bara fnyser och undrar. Vi möter en lång ensam man i mörkret och jag får för något ögonblick undra "är det slut nu?". Men han passerar oss tyst och spöklikt i natten. Molnen är rosa och Karlavagnen är någonstans ovanför oss, och hörs i Sveriges Radios tappning i mina öron. En finlandssvensk kvinna ringer in och berättar att hon i egenskap av spaltgom-barn blev tystad och undangömd i garderob av sina föräldrar. Skamfull avvikare. Härom dagen började Djuret, som aldrig annars skäller, skälla ut en pensionär som gick väldigt långsamt. Skrämd av en annorlunda takt. Som ett djävulsintervall i människoskepnad.

Ett glapp

Djuret är svart och försvinner då och då in i skuggorna. Jag försvinner själv en stund: trots att jag burit samma kläder i circa en vecka (!) glömmer jag helt och fullt och absolut bort vad jag har på mig. Minnet görs blankt och i mörkret kan jag inte se efter. En märklig känsla. När jag känner på min tröja för att minnas vad det är, vad det är jag bär, känns den helt främmande. Vad är det jag har på mig? Frågan förblir i några några långa sekunder obesvarad, tills minnet slutligen kommer åter.

Sedan kommer vi hem och somnar och jag drömmer om sabotage, skräp och att mina ögon blir konstiga, bruna ringar kring pupillen.

Jag kom nyligen att fundera på snällhet, på snällhet som blir till hemskhet, på snällhet som en dygd, på snällhet som en ofarlighet. Är det bara jag, eller har ordet "snäll" allt mer börjat användas för att beteckna något negativt? En konstutställning kan vara "snäll" - men det innebär då inte att den är givmild eller duglig: det innebär istället (som alla vet) att den är menlös, grå, platt, tråkig. Att den inte utmanar och således inte ger något.

Därför googlade jag, nu nyss, på ordet "snäll" - och såg till min stora förvåning att det tredje sökresultatet bestod i frågan "Är du för snäll?". Snällhet som problem alltså, som last - eller till och med som sjukdom, som psykisk störning. På sidan listas "symptom" på denna märkliga åkomma. Bland dessa finnes att den sjuke förmodligen finner att vänner och bekanta inte visar uppskattning, hur snäll man än är, att de tar en för givet, att man ger alla allt men sedan  "inte ens blir bjuden på inflyttningsfesten". Är det bara jag som frågar mig: Ligger verkligen problemet hos den snälle? Är det verkligen den sällle som är "sjuk"?

Ja, jag vet: det handlar om måtta, om lagom, om rim och reson. Alltid är det så. En värld av total snällhet, av total uppoffring, av total undergivelse inför varann, skulle vara en våldsam, tam, låst värld - utan öppning till förändring, utveckling, fortskridande, nyskapande. Det vore en förstelnadhet, vek och blek. Men denna idé om extrem snällhet som sjukdom, ja, den är ändå märklig. Man anar en ny våg eller tendens bakom kulisserna: individen skall vara stark och försvarare av sig själv, stolt bärare av stor integritet, bärare av vilja till självförädling och egen vinning, av ickeuppoffran. För det vore ju hemskt, väldigt hemskt, om vi gav upp våra jag för andra, om vi slutade kretsa kring våra egon och vår egen jakt på lycka, för att istället gå upp i någon annan. 

Jag tänker på idén om att Gud eller Den Andre uppenbarar sig eller lever i den mellanmänskliga relationen, i relationen mellan ett Du och ett Jag, och jag undrar om denna rädsla för att gå upp i någon annan bottnar i en rädsla för något ickesekulärt. Lämna inte dig själv, sätt inget högre, var din egen herre. Den som stör detta måtto mest och starkast, än idag, är Barnet. Och så har även föräldrarna börjar gnälla över att "Jag har ingen tid för mig själv, numera. Jag har tappat bort mig själv, numera. Jag är inget annat än förälder, numera". Man sörjer ett förlorat jag. Och att leva genom barnet, att sätta barnet framför, att rädda barnet innan man räddar sig själv - vilken skräck! Vilken fruktansvärdhet! Vilken sjuklig snällhet! Vilken last!

Intressant nog verkar ordet "snällhet" till en början, enligt Svenska Akademins Ordbok, ha betecknat "snabbhet" (jmf tyskans schnell) och "duglighet" eller "skicklighet".

Från duglighet till sjuklighet alltså, så kan det gå...