Nattpromenad med Djuret. Jag försöker visa honom lysmaskarna, jag hukar jämte honom och pekar, men han bara fnyser och undrar. Vi möter en lång ensam man i mörkret och jag får för något ögonblick undra "är det slut nu?". Men han passerar oss tyst och spöklikt i natten. Molnen är rosa och Karlavagnen är någonstans ovanför oss, och hörs i Sveriges Radios tappning i mina öron. En finlandssvensk kvinna ringer in och berättar att hon i egenskap av spaltgom-barn blev tystad och undangömd i garderob av sina föräldrar. Skamfull avvikare. Härom dagen började Djuret, som aldrig annars skäller, skälla ut en pensionär som gick väldigt långsamt. Skrämd av en annorlunda takt. Som ett djävulsintervall i människoskepnad.

Ett glapp

Djuret är svart och försvinner då och då in i skuggorna. Jag försvinner själv en stund: trots att jag burit samma kläder i circa en vecka (!) glömmer jag helt och fullt och absolut bort vad jag har på mig. Minnet görs blankt och i mörkret kan jag inte se efter. En märklig känsla. När jag känner på min tröja för att minnas vad det är, vad det är jag bär, känns den helt främmande. Vad är det jag har på mig? Frågan förblir i några några långa sekunder obesvarad, tills minnet slutligen kommer åter.

Sedan kommer vi hem och somnar och jag drömmer om sabotage, skräp och att mina ögon blir konstiga, bruna ringar kring pupillen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...